GOTT NYTT ÅR!!!!!

Ok vääääldigt dåligt uppdaterad blogg, förlåt!!!!!!!!!!!!! jag kommer att bättra mig på det nya året även om det inte är ett löfte (gillar inte såna). Lovar ändå att avslöja 10 saker om mig som ni förmodligen inte vet och uppdatera främst träningsrelaterade saker här mer frekvent än tidigare :) så far so good ;) nyhet såhär långt är i alla fall att jag provat på ett ultrapass och tagit mig hela vägen på årets sista långpass, ett synnerligen välarrangerat sådant som jag tackar djupt för! jag hade kul hela vägen och de fyra km efter 50km passeringen som jag hade grymt ont på avhjälpte Peter Lembke gnm att prata om livet i allmänhet. Det gjorde att jag tappade fokus på smärtan och den bara försvann!! Det häftigaste i löparsammanhang jag varit med om hittills, TACK Peter! Vill ni se mer från passet går ni in här, ljuvliga berättelser och bilder. Stort tack till alla inblandade! You rock! Och Carina B: You´re awesome!!!! ;)

Stor kram till er alla out there och GOTT NYTT ÅR where ever you are!!!! <3 <3 <3 stay tuned folks!!!!

Trevlig helg!!!! :D

I väntan på att mannen ska packa klart passar jag på att svänga in här ;) Det är dags att återigen tillbringa en helg i Flen för vår årliga ljusstöpning och julmarknadsbesök med svärföräldarna. Vill minnas att jag bloggade om detta förra året och nu har det helt plötsligt gått ett år...ett HELT ÅR!??? Vad hände liksom??? Vad tiden går fort! När vi ändå byter miljö passar jag såklart på att springa lite där också. Har inte sprungit på över en vecka så nu är springsuget enormt!! Håll tummarna för att foten håller den här gången, så den inte bråkar med mig igen...Ska försöka köra två kortare terrängpass och undvika asfalt nu när man har chansen. Jag menar, ska man befinna sig helt i Flen hela helgen så får man utnyttja det faktum att det finns bra grusvägar! Häpp på er och trevlig helg!!
PS. Förra året var det snö i Flen den här helgen, nu lyser den med sin frånvaro, hoppas på lite sol till helgen i alla fall! DS

BTW så har det dykt upp lite fler bilder från Stockholm marathon 2009, jag börjar genast längta till loppet 2010, ni är väl anmälda???

Novemberdimma...

Hej hopp!

Jag har inte försvunnit i nån novemberdimma även om man skulle kunna tro det :) VAR ÄR SOLEN??? Hehe, nåja inget att hänga läpp över, den kommer...

Trots det tråkiga vädret har träningen flutit på rätt bra, har varit ute på några långpass och även kört kvalitetspass med Linnéaiterna ända tills för nån vecka sedan när jag klev lite snett med min vänsterfot. (Japp, precis den som jag stukat ett par gånger i somras).

Tyckte inte att det kändes så mycket men avbröt ett härligt intervallpass i tanto för säkerhets skull. Vilade sedan helt några dagar men fick känningar i sidan av foten och fick bryta ännu ett pass, ett långpass. Surt! Vilade ytterligare några dagar och sprang ett lugnt pass, lyckades springa hela 5km innan smärtan kom och fick då stanna och gå. Nu har jag nog lokaliserat problemet till mina skor som glappar i hälkappan hur jag än knyter (och jag är noga med att inte knyta för hårt) så det blir till att byta:) Nog om detta, kul har jag ändå haft, foten blir säkert snart bra, jag balanstränar på bräda, kör styrketräning på gymmet (tråkigt men behövligt) och simmar. Ska försöka mig på ett Linnéapass snart för att känna vad foten klarar av. Kan väl kalla detta för rehabträning el kanske rentav prohab eftersom jag inte tror det är nån direkt skada jag har, bara lite överansträngd fotmuskel?

Hur har ni andra det i mörkret? Vad har ni för planer med er träning framöver? Själv sneglar jag mot ett ultralopp i vår, Skövde 6timmars som jag tror är ett bra ultralopp att börja med. Har hört att det ska vara mycket publik och så ska en del härliga Linnéaiter dit :) Det som skrämmer mig är att det är en rundbana på 800m. Hur förbereder man sig mentalt för det? Tips emottages tacksamt! Nu ska jag köra lite balansövningar för mina vingliga fötter innan det är dags att börja mentalträna inför morgondagens långintervaller på Årstabron. DEN bron, mina vänner, är verkligen LÅNG!!

Spring snyggt och glöm inte pannlampan
för så här ljust lär det inte vara imorgon!!

Härlig träningsvecka!!!

Ok upp ur höstsvackan och på med leendet! Igår var en riktigt bra dag med grymt tuff träning i tantolunden tillsammans med härliga gamla och nya Linnéaner. Med inspiration av härliga Mia (som smittar av sin positiva energi på många av oss- TACK Barbie ;)) så bestämde jag mig för att möta alla med ett leende den här dan. Det funkade så himla bra så jag var på kanonhumör när jag kom till träningen. Delade ut spontankramar till höger och vänster, blev extra glad av att se Catti på benen igen och var sen så mysigt nöjd över att ha hunnit in till träningen. Vi delade upp oss i två grupper, en för de som ville köra stegintervaller och en som ville köra uthållighetsträning för ultradistanser= långbacke á 450 m x 6-8st. Jag gillar verkligen backar men är inte särskilt bra kompis med plana intervaller så därför bestämde jag mig för att köra just dem. Backar kör jag så mycket ändå.

Så gav vi oss iväg i två olika uppvärmningsgrupper, stannade en stund för löpskolning och körde sen igång. jag höll koll på klockan och tog rygg på Tone-grym på farthållning och bra fart hade hon. Vi höll till på en kuperad 800 metersbana och körde 4min-30sek vila, 3min-30sek vila, 2min-30svila, 1min-30sekvila, 1min-30sek vila och sen upp igen på 2, 3 och slutligen 4min med 30 sek vila mellan varje. Puh! Det ska vara jävligt jobbigt sa coach Allan innan vi började och det var det!

Tre dagar senare kan jag säga att det där passet var tufft! Har träningsvärk precis överallt i benen . Bra antar jag. Fortsatte sedan onsdagkvällen med ett styrkepass på gymmet för att sedan på torsdagen (hör och häpna, vi fixade barnvakt!!!!) delta i D:s jäääättelånga löpstyrkepass. Riktigt bra och tufft för hela kroppen. Ner i leran och kräla bara! ;) Kan konstatera att träningsvärken är kvar men nu på ännu fler ställen!!! Spännande med muskler som man inte trodde fanns! ;)

Avslutade torsdagkvällen med ett möte i klubben där vi spånar kring lopparrangemang. Riktigt spännande men vill inte säga för mycket om detta ännu. Dock får ni gärna tipsa om sponsorer! Spännande att möta Cecilia som är ultraproffs, hon hade mycket tips att ge oss.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är på gång igen och mår som bäst då jag både hinner med familjen och hinner träna. Just nu känns livet bara härligt och på söndag är det dags för långpass med härliga Linnéavänner. Men först lite firande av kollega som fyllt jämt, ska gå och se Cats på Cirkus imorgon. Oj vad jag ska njuta! Trevlig halloweenhelg!!!

Skaffa dig en hobby!

Så sa min käre make till mig en gång för många år sen när jag ville hitta på nåt. Han sa det i all välmening, tro inget annat, men till saken hör att jag är av den mer rastlösa naturen, gillar att ha folk omkring mig och när det händer saker.

Det kan vara allt från att träffas för en fika till att gå på ett aerobicspass el ta en promenad med en kompis. Jag har alltid pysslat med någon form av träning, tennis i unga år och sedan mest gym och olika former av gympapass medan maken är helt tvärtom, gillar att gå hemma och fnula, vara ensam och pyssla med sitt.
Han tyckte väl att det blev lite jobbigt att jag bara gick hemma och trampade så han fick mig att vakna till med det där hobbysnacket ;) Det här var innan vi fick barn...
Jag var hemma ca 1,5 år med varje barn och tyckte det var jättemysigt. Började så smått med löpningen efter första barnet för att öht hitta tid att komma iväg och träna på utan att det skulle ta för mycket av familjens tid. Insåg efter andra barnet att löpningen blev någonting mer än att bara hålla sig i form. Det blev en hobby... Jag har provat på många olika sporter i mitt liv, men ingen som betytt så mycket för mig som löpning gjort och gör. Nu inser jag att den hobbyn mer och mer har övergått till att bli en livsstil. I och med löpningen sätter jag hela tiden upp mål som jag såklart vill nå och för att nå dessa krävs en hel del träning. Det är där hobbydelen kommer in, själva vägen till målet. Det är ju den som är vansinnigt rolig och något jag egentligen inte vill vara utan. Men som jag tror, i de flestas fall, kommer ens egna barn alltid före. Oftare och oftare har det blivit trixigt att hitta träningstiden. Ännu värre har det blivit nu när övriga familjemedlemmar har hittat intresse i olika aktiviteter. Då måste ju även dessa få utrymme i vardagen. Här krymper min träningstid ännu mer. Den enda kvällen jag kan träna med klubben (och den är guld värd, tro mig!) ligger i riskzonen. Utan den känns vägen till målet oerhört trist. Det som också krånglar till det är att jag inte kan få till någon träning under dagtid med det yrket jag har så det får bli tidiga morgnar- gå upp halv fem för ett kvalitetspass eller sticka iväg när hushållet är avklarat och barnen lagda= kl nio. Sen finns ju alltid helgerna och då har jag försökt klämma in ett långpass så att köra kvalitetspass tätt inpå det är inte ultimat med tanke på återhämtningen. Funderar återigen på att lägga ned löpningen, responsen från familjen är ganska sval, det dåliga samvetet gnager och jag undrar fortfarande; hur 17 gör andra familjer för att få ihop tillvaron???

Kommer jag någonsin att nå mitt mål igen???

Om hur ett par strumpor ledde till ett PB

Häpp nu är jag här igen!! :D Long time, no see, som man säger i de tuffare kvarteren eller nåt sånt ;)

Årets resa till Berlin var hur kul som helst som alltid när man åker med klubben. Att vi blev inackorderade på ett juste hostel centralt i stan gjorde verkligen inte saken sämre. Att de sedan inte hade en aning om att det skulle gå ett marathon av stapeln samma helg förvånade men de hade den goda smaken att sätta upp en lapp på hissdörrarna och be allt partyfolk att vara lite tysta natten till loppet pga löpare på hostlet. DET kallar jag service! Att vi sedan bad kocken komma upp på takterassen och hjälpa oss med grillparty för ca 35 pers efter loppet och personalen sätter upp ytterligare en lapp där de välkomnar ALLA löpare på hostlet gjorde det hela ännu trevligare! Snacka om serviceminded. Berättar inte så mycket mer om själva resan nu, det kanske kommer senare.

Jag har avverkat mitt tredje marathonlopp i livet och det inom loppet av ett år! Klart man är nöjd! Men och det finns alltid ett men! det kunde ha gått ännu bättre om det inte var så f--rbenat varmt... IGEN! Och så hade jag ju följt "Skogens" utarbetade träningsschema halva sommaren och det stora målet var ju Berlin. Alltså skulle träningen pågå fram till september men som sagt, skadorna kom mitt i sommaren. Så nesligt att dra på sig stukad fot och löparknä när jag egentligen skulle behövt träna som mest. Där gick den formtoppningen åt "skogen" ;)

Ok, nu verkar det som om jag lyckas pricka de maror som håller rekordvärme och nånstans borde jag vant mig. Ja kanske lite, men jag har långt kvar i värmeträningen. Jag som helst undviker sol och värme när det är som värst! Insåg efter sthlmmaran i våras att det är bara att bita ihop och genomföra, det finns inga genvägar!

Det jag fokuserade på i Berlin var att springa "jämna femmor". Tänkte köra 5km under 30min varje gång och det lyckades jag med i början, men det var rejält trångt och små möjligheter att gasa på så jag tog det lugnt och fokuserade på att bibehålla den fart jag börjat i. Fyllde på med sportdryck (vitargo) och vatten ung var femte km. Trots detta fick jag min första riktiga svacka redan vid 15km. Överraskad och rätt sur konstaterade jag fakta, detta hade jag inte räknat med! Trodde den skulle komma vid 25...Nåja, tog mig snabbt ur den, tryckte i mig en gel (fyfan vad äcklig men ack så välbehövlig ;) ursäkta språket!) och lyckades hålla mig på banan fram till 25 där jag kände att nästa svacka satte in på allvar. Dock dröjde det nog till 28-29 innan jag tog nästa gel (my mistake) försent, skulle ha behövt den innan 25 gissar jag! Gick nu vid varje vätskekontroll (som så här långt in i loppet kom ung var 3km fast det hade inte jag fattat, trodde det fortf. var var 4:e!). När jag till slut passerade 35 började jag springa hela tiden igen och när 40mattan var ett minne blott ökade jag, riktade blicken mot målet och bara log, hela vägen in i mål...

Jag sände en tacksam tanke till alla de som stod längs banan och hejade, till Evelina, Kattis och Patrick som stod med IF Linnéa flaggan så man omöjligt kunde missa dem, till Ingrids ena dotter som sträckte fram en välbehövligt svamp till mig redan vid 8km och till alla andra som på ett eller annat sätt hejat på oss i värmen den dagen och till mina strumpor som höll tröttheten från vaderna.

Men vänta nu, vad har ett par strumpor med detta att göra? Jo det var ju så att dagen innan, på mässan blev jag (lättövertalad som jag är) påprackad ett par kompressionsstrumpor som skulle göra hela 10 min förbättring på min maratid. Nu var det ju inte därför jag köpte dem, jag hade länge gått och funderat på ett par, så nu tänkte jag att det var rätt tillfälle att slå till! Vem kan säga nej till ett par cerisa CEPstrumpor?? Och vet ni vad? Jag förbättrade mitt PB med nästan prick 10 min! Om det var strumpornas förtjänst?? Tja döm själva men sköna är de!

Att springa eller inte....

Har funderat hit och dit på det här med löpning. Det är verkligen jättekul att satsa på att förbättra sig genom olika träningsupplägg, lägga upp en plan och sätta upp delmål och mål. Det stora målet för mig det här året har varit sthlm marathon och Berlin marathon som närmar sig med stormsteg. Köpte in mig på ett riktigt bra men tufft träningsprogram hos Ssc. Så efter maran kom sommaren, semester och då skulle det tränas som aldrig förr, jag var ju ledig och hade träningsprogrammet att följa! Men vad händer första veckan?! Jo jag går och får tillbaka löparknät och stukar foten. Lyckades få igång löpningen efter ett par veckor igen men kände inte samma glädje i den nu som innan. Tänkte mer och mer på varför och på ett tröskelpass runt söder härom veckan slog det mig- hur kan jag vara långsammare på samma runda nu än för ett halvår sen? Plockade upp en klubbkompis halvvägs som också tappat gnistan och tillsammans kom vi fram till att vi kanske tänker/tränar för mycket på just löpningen? Kanske det krävs mer mental träning el helt enkelt strunta i alla tider och lopp ett tag och bara springa för att det är kul?

Så har jag gjort ett tag nu och jag tror jag hittat anledningen till att jag tappat sugen lite. Just ikväll har jag funderat allvarligt på att lägga av med löpningen helt.
Jag älskar verkligen att springa men har svårt att få till alla de pass som schemat kräver. Kan jag inte träna ordentligt så kan det lika gärna vara, fast i nästa sekund vet jag att jag inte skulle må så bra utan träningen....Fredrikas blogginlägg i all ära men faktiskt så tänker jag "rör inte mina barn!" De behöver mig, det är en kort tid som de är små och just nu är det rätt tufft för alla i familjen. De har långa dagar på förskola resp skola och den enda tid jag har med dem är en timme på morgonen när de är jättetrötta och arga/ledsna över att behöva gå iväg och sen ett par tre timmar på eftermiddagen när jag hämtar dem och konflikterna och bråken avlöser varandra pga trötthet och hunger.
Själva slocknar vi i samband med barnens läggningar vid 8 och linkar upp igen vid halv tio bara för att inse hur trötta vi är. På nätterna ropar nån av dem, är det inte växtvärk (en timmes masserande av ben) så är det mardrömmar. Nåja, sömnbrist har väl alla småbarnsföräldrar;)

Ibland biter jag ihop och tar sena kvällsrundor för att öht komma iväg. Så har jag gjort ikväll, har precis kommit hem efter en 11km runda i "becksvartet". Och det är så det måste bli i fortsättningen. Jag vill vara en del av mina barns vardag, hinna med att lyssna till hur de haft det under dagen, stötta och hjälpa när de är arga och trötta eller funderar över livet. Framför allt vill jag ha den där mysstunden på kvällen när vi bäddar ned oss och ligger nära, känna den där lilla handen över min kind och en liten röst som säger " mamma jag tycker om dig, imorgon får du lägga mig"....
Just nu tror jag att jag inte har tränat tillräckligt, berlin marathon är mindre än två veckor bort och jag har lagt mycket tid på min familj de senaste två veckorna. Alltså har jag mindre än två veckor att träna på, hur ska jag hinna??? Vad är viktigast och varför kan jag inte få livet att gå ihop?? Hur 17 gör alla andra med små barn? Tycker att alla runtom mig lyckas hinna med både morgon och kvällsträning i olika former men hur???
Nä nu går jag in i den där marathonbubblan som uppstod för nån vecka sen, hoppas jag kommer ut ur den med löparglädjen i behåll!

Smultronställen

Maran är förbi för denna gång och efter att ha ramlat ned i postmarasvacka och lyckats ta mig upp igen ser jag nu fram emot sommarens mängdträning. Följer "Skogens" träningsschema och försöker klura ut några nya rundor. Det är mycket nu, familjen går som vanligt först och just idag börjar min härliga semester. Juli månad kommer därför att bestå av mängdträning på lågpuls. Hur ska jag hinna, jag som knappt hinner in här och uppdatera? ;) Hur som helst, när jag nu ska springa så mycket behöver jag tips på löparrundor, gärna lite kuperad terräng. En asfaltsknarkare som jag måste ge benen lite utmaningar nu! Vad har ni för smultronställen när det gäller löpning?

Stockholm marathon 2009

Så kan jag lägga mitt livs andra marathon till handlingarna och konstatera att...det var VARMT, för jävla hett rent utsagt! Det tog nog hela första milen innan kroppen hade vant sig. En mil som var enormt slitig, mycket beroende på att jag teamade ihop mig med några tjejer från IF Linnéa. Vi som startade i samma grupp (E)hade bestämt oss för att hålla ett visst tempo och skulle försöka dra varann genom hela loppet. Nånstans på högra sidan av Valhallavägen (ljuv skugga) skulle vi plocka upp Fredrika, tyvärr hittade vi henne aldrig. Senare visade det sig att hon hade pannben nog att hålla utlovat tempo ;)
Väl ute på Djurgården började vi sicksacka för att leta skugga, en av tjejerna fick syn på nån hon kände längre fram och började dra på och då insåg jag att om vi skulle hålla på sådär så skulle jag krokna tidigt!

Försöker mig på IF Linnéas klubbsign, spegelvänt förstås ;)

Vid ca 8km tappade jag bägge tjejerna eftersom jag var tvungen att springa fram till vätskekontrollen (vilket de inte gjorde). Jag var bara tvungen att ösa vatten över huvudet och fortsatte sedan att göra det på varje vattenstation genom hela loppet. Det var helt underbart och gav ny kraft varje gång! Det gjorde inget att jag tappade bort dem, istället kändes det ganska skönt att kunna fokusera på sig själv, att hålla huvudet kallt och lyssna på kroppen. Vid slottet hade jag äntligen hittat rytmen och plötsligt hör jag någon hojta "Heja Helena!!!". Där stod mina gulliga svärföräldrar och vinkade för fullt. Jag vinkade glatt tillbaka och fortsatte mot södermälarstrand. Där såg jag IF Linnéas skylt men missade stationen. Tänkte inte så mycket på det utan fokuserade på att tänka positivt på nästa del i loppet. Snart kommer västerbron, då ska jag njuta! Väl framme vid början av bron fokuserade jag på löpsteget, sköt fram höften, kortade steget och sprang med rakt huvud upp på bron. Och nånstans där, när hela Stockholm bredde ut sig under (bredvid) en, fick jag en runners high. Hela jag rös av välbehag över att faktiskt springa maran, njöt av att det fläktade så skönt däruppe, njöt av hela grejen med att springa och blev så glad och lugn av att tänka på alla träningspass jag spenderat på den bron och runtom att jag helt glömde bort att besväras av värmen ;) Rullade nerför bron i rask takt, kollade in publiken, svängde höger och började fokusera på nästa del av banan, Norrmälarstrand. "Duschade" vid varje vattenstation, fyllde kontinuerligt på med vatten och sportdryck och vips var jag framme vid stadshuset.

Nånstans därefter visste jag att Jossan skulle stå och mycket riktigt, där stod hon och hejade så glatt att det gav energi långt in i loppet. Väl här visste jag dessutom att det inte var långt kvar till St;Eriksplan där hela min familj plus några till skulle stå. Det gav lite extra energi när jag passerat centralen och värmen gjorde sig påmind igen. I vimlet fick jag syn på Linda som verkade helt oberörd, vi småpratade lite innan jag tappade henne och började leta efter familjen. Precis i svängen in på Odengatan stod de och hojtade. Hann slänga iväg några pussar till barnen som mest såg förvirrade ut innan jag rullade vidare mot halvmaramattan. Fick än en gång syn på svärföräldrarna som förflyttat sig till Odengatan för att heja, det värmde och svängde än hit än dit och var så inne på Karlavägen. Bortåt slutet av den, innan man svänger in på Sturegatan blev vi varvade av eliten. Helt sanslöst vilket tempo de håller!! Minns att jag tänkte det och tänkte vidare att jahapp själv har man bara ett varv kvar!

Så påbörjade jag andra varvet på Djurgården, en sträcka som alla pratar om, den sträckan som är mentalt jobbig pga att den är så lång och att det nästan inte är någon publik. Som tur är upplevde jag inte detta alls, däremot var den ganska jobbig fysiskt eftersom det gick upp och ned nu. "Böljande" som Szalkai beskriver sträckan och det stämmer verkligen. Urjobbigt men efter en stund fick jag syn på två killar från klubben som jag high fiveade med, sedan döck Manillaskolan upp och därefter började vi vända in mot stan igen. Det kändes underbart att kunna fokusera på nästa del av banan, Strandvägen. En liten svacka fick jag ungefär vid skansen, där stod luften stilla, ingen skugga gick att hitta och hettan var påtaglig men sedan släppte det på Strandvägen där jag svalkade mig vid vattenstationerna.

Sprang förbi Kungsträdgården och slottet, där luften fortfarande stod still, bet ihop och svängde ned mot Södermälarstrand. Gick vid varje vattenstation, vid en stod Ingrid och hejade för glatta livet mellan vattenserveringarna. Det lyfte en mycket trött Helena något. Drog i mig sportdryck och vatten, hällde massor över huvudet och satte fart mot västerbron. Gick den lilla knixen upp, sedan sprang jag. "Västerbron andra varvet" som så många pratar om, inget särskilt tänkte jag och sköt fram höfterna :) Vips var jag förbi och nere på Norr mälarstrand. Fokuserade på att ta mig fram till stadshuset. Där fick jag syn på Jossan som fortfarande stod kvar och supportade. Fick syn på Linda som tagit en paus, lite senare berättade hon att hon var jättepigg i benen men slut mentalt. Nu var det bara sista delen av banan kvar, inte mycket alls tänkte jag och när 5km återstod sprang jag hela vägen, struntade i vattenstationerna, nu skulle jag bara framåt och till slut såg jag stadion framför mig. Leende sprang jag in och svängde höger in på löparbanorna, precis då stod hela familjen på läktaren och skrek. Tröttheten jag kännt var som bortblåst och nu spurtade jag. På andra sidan, strax innan mål stod svärföräldrarna och hejade och 10 sek senare stampade jag foten i den sista mattan, lyfte armarna och skrek YES!!!! Mitt andra marathonlopp i livet var över! Stolt, glad, lycklig och trött fick jag min medalj och stapplade ut mot en skön kväll i festligheternas tecken :)

K869, startgrupp E

Nu är det mindre än 6 timmar till start, nr K869 är klar för start, svartklädd med IF Linnéas klubbfärger tänker jag nöta 42195 meter asfalt i det vackra Stockholm. Jag tänker kämpa, svettas, glädjas och ta hjälp av publik och alla som jag vet supportar mig men framförallt tänker jag klunga ihop mig med några ultradrottningar från klubben ;) Det här blir en bra dag!!! Lycka till alla därute, where ever you are!

4 dagar kvar...

Helt plötsligt är det bara 4 dagar kvar! Ynka 4 dagar, vad hände liksom?? ;)

Jag har nu införskaffat sportdryck, mat och kollat kläderna inför dessa sista dagar men inte är jag mindre nervös för det! Nähä då, nu talas det om att IF Linnéa ska ha egen vätskestation. Några ursnälla klubbkamrater har erbjudit sig att se till att dela ut div. vätska och proviant när vi passerar. Bland annat är det många som lämnar en gel. Nu fick jag ytterligare nåt att tänka på, gelen har jag ju inte hunnit prova men den verkar vara ett säkert kort när tröttheten sätter in...Risken är väl att magen säger ifrån om man inte är van...nåja det får bli till nästa mara, i Berlin :)

Idag har jag börjat kolhydratdränera och proteinladda. Från imorgon kolhydratladdar jag med couscous, pasta och andra läckerheter. På det lite vitargo, sportdryck alla tre dagar innan loppet, den kommer även att göra mig sällskap i vätskebältet. Kanske räcker det att dricka den i två dagar innan...Mitt i allt har alla runtom mig åkt på brakförkylningar med feber, rethosta och ont i öronen, både på jobbet och hemma så jag kommer inte undan! Därför kör jag alla tänkbara huskurer för att inte åka på nåt själv, för tillfället gurglar jag mig med nån mystisk vätska på jobbet och dricker te med färsk ingefära när jag är hemma. En och annan sked honung slinker också ned och än så länge känner jag bara av en liten smula i halsen. Bort bort!!! ;D....jag kanske ska ta Karins erbjudande och flytta till henne den här veckan, hon har ju en gästsäng ;)

Mycket att tänka på den här veckan och jag märker att jag har svårt att fokusera, framförallt på jobbet, men jag försöker för det är intensiva dagar där nu med mycket som ska avslutas och planeras. Känns ganska skönt att få springa vårruset i glada vänners lag imorgon kväll och avsluta med en picknick i gröngräset. Där kan jag hålla mig undan från div. baciller....Sen, gott folk, är det bara tre dagar kvar...stay tuned!!!

6dagar kvar...

Så var det dags igen, inatt. Då drömde jag ännu en mar(a)dröm om hur jag hade börjat springa och plötsligt insett att jag inte hade laddat med sportdryck. Minns att jag stressad tänkte "undrar hur mycket tid jag förlorar om jag springer till Runners Store och skaffar lite och sen hittar nån som kan blanda till det åt mig". Mitt under pågående lopp!! Jag bara skulle ha den där drycken. Puh! Imorgon är det jag som beger mig till stan på riktigt och inhandlar den där sportdrycken så jag får den saken ur världen! Jösses...

I vaket tillstånd fungerar jag för tillfället bättre. Dagens och säsongens sista TSMpass innebar uppjogg, koordinationslopp och sedan 6km tempolöpning, plus nedjogg. Jag måste säga att det kändes riktigt bra, inte alls så jobbigt som jag trott. Nu har jag massor av spring i benen och kan knappt vänta tills starten går på lördag;) Verkar som om mitt lågpulsande har gett resultat!
Stay tuned! 6 dagar kvar...

Sju dagar kvar...

Vart tog tiden vägen egentligen?

Som vanligt numera har bloggen fått lämna plats för mitt liv som kom emellan ;) Fokus har förstås hela tiden legat på träning, mest hur jag ska få in alla pass mellan lämningar och hämtningar av barn, jobb, makens och barnens aktiviteter...Inser att löpningen fått en stor plats i min vardag och jag är enormt tacksam mot min man som släpper iväg mig i tid och otid, kärlek:D

Med sju dagar kvar till Stockholm Marathon är mitt känslotillstånd allt annat än normalt. Det säger väl en del om vilken löparnörd jag blivit;) Ju närmare loppet jag kommer desto mer tunnelseende får jag. Har svårt att fokusera på jobb, familj och annat i vardagen och kan inte minnas när jag senast var så här nervös, eller kallas det laddad? Jag är ömsom nervös, ömsom upprymd inför vad som komma skall. Under alla långpass under våren har tankarna vandrat kring hur jag ska lägga upp loppet, men framförallt när svackorna kommit har jag en målbild av mig själv när jag passerar sista mattan efter 42195 meters springande.

Allt runtomkring:

Sen i november har jag tränat inför maran, med ett mindre uppehåll för löparknät som jag fick ordning på vid årsskiftet. Inte undra på att man är nervös. Såhär känns det väl för de flesta som planerat och fokuserat på någonting under så lång tid och så när det äntligen närmar sig så trillar poletten ned liksom...Jag har haft vansinnigt roligt, jobbigt, motigt och härligt på träningarna. Team Stockholm Marathon är anledningen till att jag kommit upp på söndagarna, anledningen till att lördagarna inneburit tidig läggning och noll festande (ok det blir inte mycket sånt med två barn). Långpassen har trappats upp stegvis och årets hittills längsta landade på 30km. Ungefär hälften har jag fått köra själv pga div. familjeaktiviteter och resor. Det är ju inte bara jag som har träning på söndagar. (Sonens judoträning får allt gå före tex en TSMföreläsning) Kvalitetspassen har jag svårt att få till själv, därför tar jag mig gärna iväg på Linnéaträningarna så ofta jag kan. Förutom bra träning så är det helt underbara människor, en del av dem har blivit mina vänner för livet.

Genom alla träningar så pågår diskussionerna livligt om huruvida man ska klara loppet på en önskad tid. En del sätter målet högt, andra väljer att gå lite försiktigare fram. Jag har nu kommit fram till att jag är en av de försiktigare typerna. Blir stressad av alla vadslagningar och allsköns krämpor som kan uppstå på vägen. Blir än mer stressad av allt runtomkring som ska fixas och trixas med. Har du laddat rätt? Har du tillräckligt många långpass i benen? Och hur har det gått med kvalitetsträningen? Nyckelpasset för tiden innan maran är långpasset, lägg fokus på det och välj hellre bort ett kvalitetspass! PUH! Jag som knappt vet hur jag ska hinna med allt får bara hoppas att min träning räcker för en tid kring den jag fick i Berlin i höstas. Samtidigt som jag stressas av allt detta så kan jag inte låta bli att ryckas med :) För att få ordning på min egen träning och tempo så gick jag raka vägen till SSC för tester och träningsprogram. Med två tester och fyra veckors träning kan jag bara säga att resultatet blev strålande. Kanske är det Christers positiva tidsmål för mig på maran som gjort mig än mer nervös men samtidigt förväntansfull...Det hänger ju på så mycket hur loppet kommer att gå. Dagsform, väder, publik...värmen är nog det som skrämmer mig mest, jag gillar inte när det blir för varmt. Blir det så tänker jag försöka hålla huvudet kallt genom att skölja över med svampen hela tiden. Nog om detta, ni lär märka hur det går.

Det som varit allra jobbigast under den här träningsperioden är att motivera och förklara för kompisar och andra som inte springer, varför jag fokuserar så mycket på det här och varför man öht springer maran (el ultra för den delen vilket folk ifrågasatt när jag glad i hågen följt ultravännernas framgångar) Oftast möts jag av misstro och kommentarer som "jag har en kompis som springer lopp och sånt men han försakar minsann inte en ölkväll el en fest för att han ska springa" . Nähä tänker jag, så jag försakar alltså nåt då? Om jag väljer bort en kväll med vin för att jag ska springa dagen efter så måste det ju få vara så utan att folk ska tycka och tänka så mycket?? Sånt här suger energi ur mig, jag får dåligt samvete för att jag är en tråkig person, jag menar, jag är ju med men jag dricker inte= tråkig? Suck, samvetet mot kompisarna, familjen och vad folk ska tycka gnager i sådana situationer men har jag nu bestämt mig för att springa långlopp så måste ju träningen också bli ordentlig. Det här är min "hobby", allt vad det innebär med löpsteg, olika pass, skor, kläder och gemenskapen i det har fått mig att vilja utvecklas i det. Jag läser olika träningsbloggar och hänger på löparsajter för att regga min träning så det är klart att man blir glad åt folks framgångar! Samtidigt måste man ju inte hålla på och gissa sin tid, det kan ju få vem som helst att tappa motivationen! Jag har ingen aning om vad jag kan prestera. Folk tror att det kommer att gå såååå bra, men jag känner själv att jag inte kan lita på min mentalitet. Visst, fysiskt kan jag klara mycket men den mentala biten litar jag inte på :/ Har dessutom fått lite prestationsångest av att veta att det är en hel del kompisar och familj som kommer att stå längs banan och heja :-O! (var står ni så jag kan gömma mig ;) )

Nåväl, sju dagar kvar och jag har äntligen fått ned en del av mina tankar den senaste tiden...Ska försöka göra ett inlägg varje dag fram till loppet för att rensa lite i mitt stackars förvirrade huvud så stay tuned folks! :D

Långpass och lågpulsande

Sådärja helt plötsligt passerade en månad utan att jag hunnit hänga med i bloggvärlden. Som alltid bjuder april och maj på sjukt många olika saker att ta itu med, därför har bloggen hamnat långt ned på priolistan...Men nu är det dags att ta nya tag och berätta lite om vad jag pysslat med den senaste tiden. Jag har inväntat ett något försenat träningsschema inför sthlm och berlin marathon. När jag äntligen fick det var det ca 4 veckor kvar till sthlmmaran... Detta kommer jag att få kompensation för och det är tur det, annars hade de fått med en riktigt ilsken Helena att göra!! Tränat har jag iof gjort och det har flutit på riktigt bra men kvalitetspassen har blivit få till förmån för lågpulsträning som jag blev rekommenderad av SSC (vilka utformade mitt schema). Har inte heller deltagit särskilt ofta på TSMträningarna till förmån för garderobsrivning, judoträning och andra familjeaktiviteter men långpass har jag ändå hunnit med på egen hand.

Nu är det på dagen tre veckor kvar till stockholm marathon och det går nästan inte en minut utan att jag tänker på loppet. Var ute på ett riktigt långt pass idag, 30km, och passade på att dricka sportdryck, vatten och äta under tiden. Det gör jag iof alltid på långpass, men då brukar jag gå, idag sprang jag i princip hela tiden och det funkade precis lika bra. Men det jag undrar över är, hur sjutton ska jag lyckas klå min tid från Berlinmaran?? Det går ju så låååångsamt på långpassen! Nästa måndag är det dags för nästa laktattest, ska bli spännande att se om jag förbättrat mig något sen sist (förra testet gjordes 2 april) Har jag det så är det verkligen en mening med att ränna runt och lågpulsa så mycket som jag gjort nu ;) och då kanske, kanske jag kan förbättra marathontiden...Men hörrni, är det verkligen meningen att man ska gå runt och vara nervös inför ett lopp tre veckor innan??

Nu till en helt annan sak; Lidingö Ultra och Kungsholmen runt! Missade båda loppen och efterföljande picknick i Rålis, men jag har sett att det gick riktigt bra för alla mina kära Linnéavänner! Stort GRATTIS till er alla, ingen nämnd ingen glömd! Hoppas ni hade en härlig kväll!! Stay tuned folks, c u soon!

GLAD PÅSK!!!!!!

Dags att uppdatera lite ;) Premiärmilen gick som den gick, jag startade i ett alldeles för högt tempo och tog slut efter ca 2km :/ Fick slita resten av loppet men sprang i mål på tiden 53.38. Nöjd ändå eftersom det är i trakten av mitt personbästa :)

Har hunnit träna en hel del sedan dess och även gjort ett laktattest hos SSC. Mer om det senare.

Nu befinner jag mig i Sälen och njuter av vackert vårväder, skidåkning på både längden och utför, skattjakt med barnen, påskäggsjakt, hundslädestur och mycket annat. Självklart står inte löparskorna orörda, totalt har jag skrapat ihop ca 20km( på de trånga fjällvägarna) som jag så småningom ska föra till statistiken på jogg. En riktigt glad och god påskpuss på er alla därute, where ever you are!!! ;)

Premiärmilen...i snömodd??

Löparsäsongen är i full gång och jag konstaterar att jag fortfarande inte tränar tillräckligt! Måste få in styrketräningen mer regelbundet och enda sättet är nog att köpa gymkort. Det innebär ännu mer tid som tas från familjen men, vill jag förbättra mig så får jag försöka hitta den tiden...

I alla fall går träningen lite upp och ned men senaste kvalitetspasset var ett tröskelpass runt söder med Linnéagänget. Tillsammans med M drog jag iväg straxt bakom 5min/kmgänget. Bortåt slutet av Hammarby sjöstad var min draghjälp tyvärr tvungen att bryta så det blev ett ensamt pass resterande del av rundan. Kände att jag hade full kontroll över tempot och lyckades till och med öka de sista två km. Stannade klockan och insåg efter en stund att jag persat! IGEN!! Senast jag gjorde det var i januari och den här gången trodde jag faktiskt inte att jag gjort det. Jag höll ju igen lite i början och var inte nämnvärt trött på slutet... Vad innebär detta? Kan det vara så att flåset och styrkan blivit bättre? Eller hade jag bara en bra dag? Hmmmm, det blir spännande att springa Premiärmilen imorrn, hoppas på barmark men snömoddsrisken är ju överhängande. Ska ändå försöka ge järnet! Lycka till alla ni som springer!!!

Vad DUKTIG du är!!!

Det är en kommentar man ofta får höra när man säger att man varit ute och sprungit...Vad svarar man på det???
Är jag duktig för att jag är ute och rör på mig? Är jag duktig för att jag gillar att röra på mig eller är jag duktig för att jag inte ligger hemma och latar mig/ umgås med familjen/ gör nåt annat icke träningsrelaterat? Tränat har jag alltid gjort, i en eller annan form, men så fort jag kommit igång med något så har jag tröttnat eller så har andra saker kommit emellan vilket gjort att träningen runnit ut i sanden. Men alltid, när jag hållit på som mest får jag höra kommentaren- vad DUKTIG du är!! Det är ju i all välmening, det förstår jag också, men, eftersom jag är en sådan person som hoppat från den ena träningen till den andra, vad är jag i så fall när jag inte tränar?

Jag är inte ute efter att vara duktig, när folk säger det känns det som att ribban är lagd, att man inte är det om man inte presterar! Att säga att någon är duktig är för mig att undermedvetet lägga höga förväntningar på något som man kanske inte kan leva upp till. Jag tar ett exempel från barnens värld så kanske ni förstår bättre vad jag menar;

Kalle sitter och ritar, han ritar dinosaurier för brinnande livet och det har blivit allmänt känt att han är himla bra på just detta. Bredvid sitter Pelle som också så gärna skulle vilja rita likadana dinosaurier som Kalle men han kan bara inte, han som just fått upp intresset för att rita.

Varje dag hör Pelle att personalen kommer fram till Kalle och berömmer honom för hans fina dinosaurier. "Vilka fina dinosaurier du gör Kalle, vad DUKTIG du är!"

Det personalen i själva verket gör här är att lägga ribban för Pelle och alla andra runtom, resultatet är det som räknas! Pelle tänker då att det inte är någon idé att försöka sig på att rita dem, jag kan ju ändå inte för de blir inte alls lika fina som Kalles. Detta leder ju till att Kalle inte ens försöker, han vågar inte för han vet att ingen är intresserad av hur han tänker, bara av hans resultat! Istället skulle personalen sagt;

" Vad kul Kalle att du ritar, hur tänkte du när du ritade det här?" Då blir det istället fokus på vad just Kalle tänkte när han ritade tankeprocessen, vägen till målet och inte på att resultatet blev fint.

Det jag vill säga med det här är att det viktiga inte är resultatet, att vara först, bäst, störst, snabbast osv. utan det viktiga är processen på vägen dit och att nån är intresserad och fokuserad på just det!

Nu när jag spenderat det senaste året på att analysera mig själv i löparspåren har jag kommit fram till att just löpning är det som passar mig allra bäst. Det är inget jag kommer att sluta med i första taget, inget som rinner ut i sanden...Och framförallt, jag tävlar inte med någon annan än mig själv! För, det är ju klart, när man väl börjat springa olika lopp, ja då vill man hela tiden förbättra sina tider men vägen till loppen är det som är det intressanta, alltså själva träningen. Även om jag inte sa så för ett år sen. Japp, det är ung. ett år sedan jag tog löpningen mer på allvar och började träna mer målinriktat. Som första lopp hade jag siktet inställt på Midnattsloppet. Nu råkade det falla sig så att jag hittade min kära löparklubb IF Linnéa som fick mig på andra tankar och fick mig att delta i mitt allra första lopp: Premiärmilen.

När så Mia och Karin fick mig att ställa upp i mitt första marathonlopp (Berlin fast det vet ni ju alla nu;) ) så tog träningen nya former. Jag hade nu introducerats i löparvärlden och var på god väg att bli en så kallad löparnörd :D (Hm, jag som aldrig någonsin skulle springa ett marathon, det var inget för mig- yeah right!!!)

Jag hade hela våren och sommaren stött, blött och nött söders gator och backar med coach Allan och coach Nisse i spetsen. Jag mötte hela tiden nya utmaningar i form av löpskolning, backintervaller, vanliga intervaller, stegintervaller och vanliga distanspass. (Ok, distanspass var väl det jag hade kört hela tiden som ensamlöpare, utan att veta om det). Jag mötte fler och fler härliga löparsjälar som jag lärde mig massor av. Tuggade på i mitt tempo, alltid på den kortare uppvärmningsrundan och alltid bland de sista i intervallerna, men vad gjorde väl det. Alltid fanns någon där och var peppande och stöttande- de fokuserade på att få mig att känna mig glad och nöjd med min träning. Jag körde mitt race och det var (och är) helt okej med de jag tränar med, för vi har ändå alltid lika kul! Ingen är duktigare än den andra, alla har olika mål med sin träning men det vi har gemensamt är fokuseringen på roliga, givande träningar, dvs vägen till våra olika mål!

Sommaren gick och marathon närmade sig. För att få loppvana (det hade jag fått klart för mig att det är bra att ha inför tex ett marathon) sprang jag milspåret, musköloppet, midnattsloppet, Kkjoggen och sthlm halvmarathon. Och jag tror att det var nånstans efter Kkjoggen som det plötsligt lossnade. På träningarna gick allt mycket lättare, Allan påpekade vid någon backintervall att mitt löpsteg blivit mycket bättre, att jag ser starkare ut. På uppvärmningsrundorna höll jag mig långt fram bland de jag tidigare aldrig sett skymten av och insåg att jag nu kände mig helt behaglig i ett snabbare tempo. Vad hade då hänt? Jo, jag hade förvandlat löpningen till en hobby som jag bara ville lära mig mer och mer om. Jag tänkte inte längre på att jag tränade, bara att jag skulle iväg och ha kul! Fokus låg på träningen :D
Jag upptäckte att ju mer jag kan om denna underbara form av träning, desto bättre blir resultaten. Och just backintervaller ger snabbt bättre form och är en vansinnigt rolig form av träning särskilt med ivriga påhejare. Så får man dessutom ett naturligt löpsteg vilket i sin tur leder till ett bättre steg på flackt underlag vilket leder till att man blir snabbare. Och som jag har slitit i tantobacken och på västerbron och inne på zinken, varv efter varv. Klart det lossnar lite nån gång, men det behövs någon bredvid som ser det, för själv märker man det inte! Jag hade ett tydligt mål hela sommaren, på varje pass såg jag mig själv gå i mål på Berlin marathon!

Så sprang jag då äntligen det längsta loppet i mitt liv, ett lopp som fick mig att bara vilja springa mer. Jag blev, som Karin säger, biten av löparbacillen! Nu ett år senare tränar jag regelbundet efter ett marathonprogram eftersom jag har två marathonlopp framför mig detta år. Jag tränar för att det är kul, för att hela tiden slå mina personbästan. Jag tränar inte för att vara duktig utan för att jag kan och vill och har ett brinnande intresse för denna värld, för processen som leder fram till alla olika mål man satt upp.

Det är viktigt att ha mål med sin träning men ännu viktigare att ha kul på vägen dit!

Jag har på ett år lärt mig en hel massa löparbegrepp, hittat nya, underbara vänner, sprungit fler lopp än jag trodde jag skulle klara, pressat ned mitt personbästa på milen och lyckats skada mig och komma igen, spenderat en massa pengar på schyssta löparskor, inlägg till dem för att förhindra ytterligare skador, agerat glad hejaklack och glatts åt andras framgångar och sist men inte minst, ändrat inställningarna till distansernapå mina rundor. För ett år sen var milen en omöjlig gräns för mig att nå och det slog mig häromdan när jag pratade med en kollega om min träning att en mil, det är inget långpass. Jag fick frågan "hur långt är ett långpass, en mil eller?" Nej, minst två, svarade jag varpå kollegan sa oj, jösses! Det är inte klokt!

God hälsa och bra fysik får man ju på köpet, det är inte längre det primära, jag blir inte längre trött av att springa 10km i prattempo men kör jag tröskelpass på samma sträcka, ja då pratar jag inte men tar gärna rygg på nån snygg Linnéarygg :)Det primära för mig är att ha roligt så länge jag bara kan!!! Det är då, i just den stunden när man har som roligast, som utvecklingen sker, det är jag helt övertygad om. Med detta sagt ska jag återgå till soffan och kurera årets första förkylning, men räkna med att återse mig på banan om en snar framtid, tills dess- UT OCH HA KUL, dvs SPRING!!!
Puss & kram!

Svacka?

Ny vecka med nya utmaningar...men, varför känns det så tungt? Alla pass jag körde förra veckan kändes bara sega liksom. Kroppen vaknade inte riktigt och den sköna känslan som brukar infinna sig när jag väl gnisslat igång, infann sig aldrig. Visst jag körde två kortare pass à 7km med efterföljande styrka el löpskolning, ett stegintervallspass och det var kallt som 17. Kanske det var kylan? Uppladdningen var det inget fel på, äter och dricker ordentligt och lagom lång tid innan träning så vad är haken? Jag får verkligen peppa mig själv för att motivera min träning. Glädjen är som bortblåst :(

Försöker tänka tillbaka på alla roliga träningstillfällen jag haft, alla härliga lopp jag deltagit i och försöker visualisera min målgång i sthlm marathon nu i vår och då blir jag på lite bättre humör, börjar längta efter nästa träningspass och så....samma känsla igen! I och för sig så var söndagens långpass med TSM inte att leka med, snö och modd, ett steg fram, två steg bak och säkert ett par, tre åt sidorna;) Varenda liten backe (det var faktiskt inte många på vår runda) kändes, de sög musten ur mig, men jag lyckades hålla mig i mitten av klungan hela tiden. Efteråt fick jag höra att det inte bara var jag som tyckte det kändes slitigt och underlaget var såklart boven i dramat.

Men vet ni,nu är jag orolig! Ska verkligen varje träningspass kännas så här jobbigt?? Visst, det är klart att träning ska vara jobbigt, men det ska ju kännas kul också! Jag ser ingen utveckling just nu i min träning, kan det vara så att jag bara har en svacka? Hur kommer jag ur den? Och kommer jag ur den? Eller har jag helt enkelt tröttnat på löpning??? Hjälp mig ur detta, för sluta springa vill jag ju inte ;)

Kallt och härligt!!!

Så var man ordentligt igång igen! Efter en helg i festens tecken uteblev långpasset till förmån för roliga familjeaktiviteter som judo och lite vila;) Jo jag blev ju ganska trött efter drinkkvällen med alla härliga Linnéaner! Men kul hade vi och det var det värt!! Jag säger bara-LOVE IS IN THE AAAAAIIIIR!!! :D

Ny vecka, nya tag som Karin skrev. Tisdagen bjöd på ett riktigt kallt intervallpass vid tanto. Vi var säkert 20 pers som kämpade hårt och duktigt i stegintervaller. Eftersom vi inte hade någon bana att köra på så körde vi på tid; 4 min, 3min, 2min, 1 min,, 2min, 3min, 4min, med 45 sek ståvila mellan varje. Karin och Ken coachade väl och höll ihop gruppen riktigt bra. Såg till att vi höll oss varma och skadefria och tog hänsyn till alla runtomkring oss. Det var en hel del fotgängare, cyklister och löpare ute och rörde på sig trots det kalla vädret. Bra coachat Ken och Karin!!! Och bra kämpat alla andra!!! Ingrid, du är urstark, jag blir lika imponerad varje gång jag tar rygg på dig!! :D Och så har vi Tone som skulle ta det lugnt idag, hon har ett marathonlopp att tänka på om en vecka, i Kilimanjaro!! Så coolt! Ja oj vad hon tog det lugnt-inte!! Blir lika impad där, vilka farter!! Lycka till Tone!!!

Hade äran att få sällskap av min svåger denna kväll, han kämpade på riktigt bra. Det var hans andra träning med Linnéagänget och jag måste säga att han ännu inte insett sin kapacitet! Han är bra mycket starkare än vad han tror :D F, jag hoppas du hänger med fler gånger!!!

Nu blir det ingen mer Linnéaträning för mig denna vecka, utan jag kör själv på torsdag-ett pass enligt Szalkais program, söndag måste bli TSM som jag inte varit på på länge. Det blir förhoppningsvis ett skönt långpass i glada vänners lag. Lördagen som blir min vilodag, ska jag ägna åt så roliga saker som att städa ur bilen, tvätta den, måla om i ungarnas rum (sonen vill ha randigt i olika färger, vad tror ni om det? Hmmm;) ) och rent allmänt njuta av livet!! Kram på er alla och trevlig vecka!!!!

Denna veckas äventyr....

Efter en helg i familjens och förkylningens tecken är det nu dags att återigen ta tag i träningen igen. Följer som sagt mr Szalkais marathonprogram och på schemat denna vecka stod fartlek, 7km. Sagt och gjort, efter jobbet svidade jag om och gav mig iväg. Fortfarande lite rosslig i rören men jag körde på så gott jag kunde och snittiderna per km såg ut som följer:

1km-5.41
2km-5.40
3km-5.20
4km-5.47
5km-5.20
6km-5.19
7km-5.54=nerjogg

Avslutade passet med löpskolning och stretch.

På torsdag är det dags för lätt distanslöpning 6km följt av styrketräning 15min. Däremellan, dvs onsdag, kör jag armhävningar-är inne på andra passet, andra veckan på "100 armhävningar på sex veckor".

På lördag funderar jag på att klämma in ett långpass innan firandet av alla hjärtans dag går av stapeln tillsammans med människor jag tycker mycket om :min söta familj och min söta" Linnéa familj" ;) så alltså inget långpass på söndag med TSM. Då är det vilodag! Trevlig vecka på er så länge!

Det går trögt men bra...

Så kan man väl sammanfatta mitt liv just nu. På bloggfronten är det väldans trögt pga diverse annat, men tränat DET har jag hunnit med :) Börjar få flyt på två kvalitetspass och ett långpass i veckan. Långpassen landar numer straxt runt 20km och är jag bara pigg nog till söndag så blir denna veckas långpass i TSMs sällskap. Har en lätt förkylning i kroppen vilket gör mig trött och lite småhostig, men löppassen känns helt ok. Kanske är jag lite tröttare än vanligt under träning men jag mår toppen efteråt. Och inte mycket kan hålla mig ifrån IF Linnéas träningar även om det bara blivit en gång i veckan senaste tiden. Har kört mycket ensamträning vilket känns rätt viktigt att kunna göra emellanåt för att inte inkräkta för mycket på familjelivet.

Styrketräning har jag också fått in lite lätt de senaste veckorna. Dels kör jag styrkan från Szalkais marathonprogram, men även armhävningar som en kul grej (ni vet 100på sex veckor). Får se om jag kan öka på styrkan och även fler löppass...konstigt nog känns det som om jag tränar alldeles för lite, med tanke på de två marathonlopp jag anmält mig till i år. Önskar att jag kunde träna lika mycket som alla andra, prova på Nordic Military Training, springa dubbla pass flera ggr i veckan osv, men mitt dygn har bara 24 timmar;) varför kan det inte ha fler? Nä, nu är det snart läggdax, men först-armhävningar! Trevlig helg på er och spring lugnt!

Utmanad från tre håll...

En utmaning likt ett kedjebrev för löpare! Jossan, Karin och Magdalena har utmanat mig så...håll till godo!

1. Vilken typ av löpare är du?
Medeldistans, långdistanswannabe
2. Hur länge har du löpt?
Sedan sommaren 2003, fast inte på allvar med lopp och grejer förrän januari 2008. Premiärmilen var mitt första lopp någonsin.
3. Hur mycket löper du per vecka?
30-40km, alldeles för lite ;)
4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
5.50fart. Vill ned till 5.30
5. Vid vilken ålder började du springa?
31
6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Inga alls, försöker få in styrketräning mer regelbundet. Räknas raska promenader till sport förresten?
7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Mobilen och min garmin (surprise?;))
8. Varför springer du?
Från början för att hålla vikten, men nu för att det är så himla skönt och för att jag vill bli bättre, snabbare och orka marathondistansen.
9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nej.
10. Hur ofta köper du skor?
Hm, vem sa att löpning var en billig sport?? Sedan jag började träna på allvar för ett år sedan så har jag köpt två par, nu är det snart dags för ett par till. Så..minst ett par per år
11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Hm det har blivitlite för ofta detta första löparår, men nu har jag det jag behöver så framöver lär det inte bli lika frekvent
12. Var/hur handlar du utrustningen?
Stadium/genom IF Linnéa eller Runners store
13. När föredrar du att springa?
Gillar alla tider på dagen, men just nu är mörkret lite jobbigt.
14. Hur ofta tävlar du?
Alltid med mig själv. Springer olika lopp året runt för att få vanan.
5. Vilka distanser?
Har sprungit nästan allt från 4km till marathon.
16. Vilken är favoritdistansen?
Halvmarathon.
17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
"Spring, ge inte upp, det går snart över" när tröttheten är som värst, i uppförsbackarna-"fram med höften, in med magen, upp med huvudet!"
18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten-alltid, vitargo+vatten under maran
19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Sprang alltid ensam förr, trodde inte jag kunde prata när jag sprang. Nu är det nästan alltid i grupp och lite mer pratsamt ;)
20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Ordentlig stretch, dusch och MAT!
21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Backintervaller
22. Vart blir du oftast skadad?
Vet inte än...hö knä ligger pyrt till om man kan kalla "löparknä" skada...
23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Just nu stockholm marathon för det har jag aldrig sprungit. Sedan längtar jag efter sthlm halvmara för det var vansinnigt roligt! Berlin marathon måste återupplevas så det finns också i mina drömmar.
24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Ingen aning
25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Pass (ok jag är tråkig, men jag kommer inte på nån!!)
26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Jag själv!
27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Det måste bli bureborn, pernilla och benet! Fast...egentligen vill jag utmana allihop ;)

My generation

Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.

Precis så här lycklig, glad och pigg vill jag också bli när jag blir gammal :)

Alla behöver en kram ibland...

Som vanligt när jag sitter här och ska skriva så är det helt tomt i huvudet! Tidigare på dagen har jag alltid tusen bra idéer som virvlar runt i huvudet och som jag tänker att "DET ska jag blogga om ikväll"...Har liksom inte fått in rutinen att skriva ned dem nånstans eller på annat sätt komma ihåg dem...

Men på väg hem från jobbet idag ringde en vän och berättade att en nära anhörig gått bort på morgonen. Så oerhört sorgligt! Det fick mig att börja tänka på alla runt omkring mig och hur tacksam jag är att jag har dem. Tänker mycket på min familj, särskilt när mina barn inte mår bra. Nu är båda sjuka med ihållande feber och förkylningar. Penicillinet hjälper inte och sånt här får mig att tappa fokus på träningen. Mina barn kommer alltid först! När de mår dåligt, mår jag dåligt. Jag hade ett riktigt segt backpass med Linneagänget igår, det var halt, det regnade och mina tankar var kvar hemma hos familjen. "Visst", tänker ni, "det hör ju till att oroa sig för sina barn" och " äh, alla är ju sjuka nu".

Nog är det väl så, men det finns en annan anledning till varför jag oroar mig så mycket- jag blev själv jättesjuk när jag var ca 1,5år. Drabbades av en bakteriell hjärnhinneinflammation efter en halsfluss. Jag var så sjuk att jag var medvetslös av feber när mina föräldrar åkte in med mig. Jag var illa däran men efter tre veckors sjukhusvistelse hade jag äntligen blivit frisk, men ändå märkt för livet. Förmågan att kunna gå hade försvunnit, det fick jag lära om och min hörsel blev för alltid skadad. Balansen är det lite si och så med, särskilt i mörker, men den lär jag mig så sakteliga att få ordning på. Så för mig är det inte givet att ge sig in i sociala sammanhang med mycket sorl och ljud runtomkring. Det gör det omöjligt för mig att höra vad människor säger, även de som står närmast och pratar. Men jag är ändå så glad och tacksam för att jag klarade mig så pass bra! Genom åren har jag mött människor som på olika sätt inte klarat sig alls lika bra och det värsta är nog när någon i ens närhet dör.

Så, vad vill jag egentligen säga med det här? Tja jag vet inte, men jag fick ett sms i morse av härliga Karin där det stod ung. såhär; Hörde på radion att det var kramens dag idag, så här får du en av mig! Sånt värmer och får mig att tänka på alla nära och kära runtomkring mig som får mig att må så bra, familjen, löparvänner och andra vänner, bloggare och andra :) och tycker att visst borde man väl ge varann en kram lite oftare?? Man vet aldrig när livet tar en annorlunda vändning!


Så till alla er som följer/ läser min blogg; STOR KRAM till var och en av er out there, where ever you are!

IF Linnéa rocks!

Så gick en liten vecka igen :D Oj vad tiden rusar när man har kul! Dags att uppdatera lite här också.

Kul har jag haft och det är ju inte så konstigt när jag har hunnit med både 16km med TSM i söndags, Årstaviken runt med Linneiterna i tisdags och tröskelpass Södermalm runt med dito människor :) Och vet ni vad? Knät håller!

När jag satt och la in min träning på jogg.se insåg jag att det är precis ett år sedan IF Linnéa körde sitt första träningspass! DET måste ju firas, tänkte jag och anlitade genast Karin i ärendet. Vi bestämde oss för att köpa ett fång rosor kvällen till ära! Detta tilldrog sig i tisdags och när jag kom till klubblokalen var det fullt med folk! Efter passet hjälpte coach Nisse till att dela ut rosorna och jag hoppas och tror att det nog värmde i hjärtat på alla söderhjältar- det var i alla fall min mening :D Så tack Karin för idén och tack Mia som vi snodde idén av ;) Den här klubben har en alldeles speciell plats i mitt hjärta!

Så till årets första genombrott- PB!! Igår stod nämligen tröskelpass på schemat och efter kort uppvärmning drog vi iväg i 5.05fart. Tog straxt rygg på Maria från TSM och lämnade Ingrid plus en till bakom mig. Tänkte att de får hämta upp mig sen när jag blir trött ;)

Maria och jag hjälptes åt att dra varann medan vi väntade på den stora tröttheten,( men den infann sig inte förrän de två sista km för min del).
Vi konstaterade nånstans längs Södermälarstrand att den här farten inte var vad vi brukade hålla och trodde nog att vi skulle behöva sakta ned nån gång... Nåväl, farten var jämn, det kändes inte direkt behagligt och det gick inte att prata mer än några enstaka meningar, precis som ett tröskelpass ska vara! Så vi tuffade på medans vi såg ryggarna på Tone, Mia, Patrick, Anders och några till= babbelgänget ;)

Väl över på Hammarbysidan började motvinden jävlas med oss, mina ben var iskalla men pigga ändå. Vi körde på och när vi så närmade oss Eriksdalsbadet hade jag fått håll och tvingats sänka tempot till 5.20. Sa till Maria att fortsätta och hon var urstark och bara sprang på! Så äntligen passerade även jag milen och siktade på soptunnan i tanto där vi startat, spurtade de sista 100 metrarna och stoppade klockan på...52.55.59!!! Nytt personbästa på milen (eller på denna runda iaf som mätte 10,14km) Maria, som stått och väntat några sekunder på mig, satte nytt PB även hon och när vi nöjda och glada joggade tillbaka till klubblokalen möttes vi av ett enormt tjatter och en stämning som låg på topp! Det hade tydligen satts PB både här och var ikväll.

Så nu säger jag bara; vilken kväll, vilken klubb, vilken start på året!! Säger som Karin; var ska detta sluta?? :D

Fartlek

Härliga underbara löpning! Nu har jag försiktigt kört ett lopp, två ensampass och två Linnéapass med mina nya inlägg i dojjorna. Idag går jag fortfarande omkring i ett lyckorus. Tisdagens backintervaller vid Münchenbryggeriet sög faktiskt inte musten ur mig utan var riktigt trevliga i det snöklädda, bitande kalla Stockholm. En rask promenad till och från jobbet dagen efter fick ge besked på hur knät mådde, fortfarande inga känningar mer än lite träningsvärk. Torsdagens träning fick bli lite av ett eldprov, är jag kvitt mitt löparknä eller skulle det ge sig till känna igen efter 45 min. löpning? Svaret skulle komma, men vi tar allt från början :D

Glad i hågen tog jag mig till Zinkensdamm och slöt upp med idel glada ansikten, både nya och gamla. 18.15 hade jag som domare gett order om start för plankanutmaningen mellan Mia och Ken. Den skulle ske inomhus. Prick 18.15 intog de sina positioner och jag startade tiduret. Vill ni veta hur det gick? Titta då genast in här!

Under tiden utmaningen pågick dök det bara upp fler och fler löpsugna vänner och när Karin & Ken, som för dagen var utsedda till coacher, instruerat oss om ett fartlekspass runt Södermalm, var vi nog uppåt 25 pers som halkade iväg i snömoddet.

Fartlek, vad är det för namn egentligen???

Nåväl, jag slog följe med I och Linda och vi tog det ganska lugnt i början. Själv tyckte jag det var lite svårt att hitta rytmen när det var väldigt moddigt överallt. Nånstans efter Västerbron hade vi i alla fall hittat rytmen så pass att vi körde åtminstone 3 fartökningar med ca 100m per ökning. Fick för mig att knät gav sig till känna ungefär halvvägs in i passet och förvarnade mina medlöpare att jag kanske måste gå en bit. Kämpade dock på och började tänka på annat och vips så infann sig den härliga rytmen. Nånstans efter Vikingterminalen blev jag plötsligt riktigt pigg i benen och sprätte iväg i ensamt majestät (efter OK från I och L som ville ta det lugnare). Det kändes förvånansvärt skönt i benen och resterande kilometrar fram till tanto körde jag 3-4 fartökningar varav den sista blev den längsta. Svaret på om mitt löparknä gett med sig fick jag nu-ingen känning!! Så jag hoppas hoppas hoppas att det är så!

Såhär dagen efter går jag omkring med ett leende på läpparna och är så glad att jag vill ut och springa igen, men man ska inte förhasta sig så jag skyndar långsamt. Eventuellt blir nästa pass ett långt sådant med TSM på söndag.

Med lite good music som i alla fall får mig att vilja göra små frivolter under löpturen önskar jag alla en trevlig helg! Stay tuned!!!

Ännu en rehabrunda

Årets första pass, en klar och kall vinterdag i stockholm. Tänkt runda; hemifrån, runt Riddarfjärden och sedan tillbaka hem. Detta skulle ge ca 15km att föra in i löpardagboken men, efter halva rundan tyckte jag att mitt (löpar)knä gav sig till känna så jag tvärstannade! Lämpligt nog precis utanför T-banan i Gamla stan. Tog det säkra före det osäkra och åkte hem, men väl hemma var jag bara tvungen att jogga de ca 5oo metrarna hem. Ta mig tusan, då kändes det ingenting i knät!
Min lärdom av detta får bli; skynda långsamt, stretcha väl och rehabträna (lugna, korta joggpass) några veckor till. Jag är nöjd ändå, för ett år sedan var milen en omöjlig gräns att nå, nu bara längtar jag till starten i Sthlm marathon :) Jag måste vara galen :D
Trevlig kväll på er!