Ny vecka med nya utmaningar...men, varför känns det så tungt? Alla pass jag körde förra veckan kändes bara sega liksom. Kroppen vaknade inte riktigt och den sköna känslan som brukar infinna sig när jag väl gnisslat igång, infann sig aldrig. Visst jag körde två kortare pass à 7km med efterföljande styrka el löpskolning, ett stegintervallspass och det var kallt som 17. Kanske det var kylan? Uppladdningen var det inget fel på, äter och dricker ordentligt och lagom lång tid innan träning så vad är haken? Jag får verkligen peppa mig själv för att motivera min träning. Glädjen är som bortblåst :(
Försöker tänka tillbaka på alla roliga träningstillfällen jag haft, alla härliga lopp jag deltagit i och försöker visualisera min målgång i sthlm marathon nu i vår och då blir jag på lite bättre humör, börjar längta efter nästa träningspass och så....samma känsla igen! I och för sig så var söndagens långpass med TSM inte att leka med, snö och modd, ett steg fram, två steg bak och säkert ett par, tre åt sidorna;) Varenda liten backe (det var faktiskt inte många på vår runda) kändes, de sög musten ur mig, men jag lyckades hålla mig i mitten av klungan hela tiden. Efteråt fick jag höra att det inte bara var jag som tyckte det kändes slitigt och underlaget var såklart boven i dramat.
Men vet ni,nu är jag orolig! Ska verkligen varje träningspass kännas så här jobbigt?? Visst, det är klart att träning ska vara jobbigt, men det ska ju kännas kul också! Jag ser ingen utveckling just nu i min träning, kan det vara så att jag bara har en svacka? Hur kommer jag ur den? Och kommer jag ur den? Eller har jag helt enkelt tröttnat på löpning??? Hjälp mig ur detta, för sluta springa vill jag ju inte ;)
Dags att väcka bloggen igen!
5 veckor sedan
6 kommentarer:
Spontant tänker jag att en vecka är lång tid för dig, men en kort i ditt löparliv. Sådana veckor har jag haft tjogtals och det har även snabbare löpare, vilket du snart kommer att få höra av andra kommentatorer. Efter vad jag tyckt mig märka är inte heller din pesimism direkt ovanlig. För en del räcker det med ett skitpass för att de ska tro att de är slut som löpare. Om den här ledan skulle hålla i sig i flera veckor, är det naturligtvis en annan sak.
Det är klart att du inte ska sluta springa tjejen, vi får peppa varandra. Det är också klart att man kommer in i svackor då och då. Jag kan ju säga att kylan och snömodden inte gör sitt bästa för att göra träningen rolig. Det släpper ska du se!!!
PEPPA PEPPA!!!
Efter regnet kommer solskenet. Jag har haft samma svackor i min träning och det enda som egentligen krävs är att du får ett underbart pass. En lugn runda i solskenet längs Årstaviken kan skicka motivationen i topp.
Du hamnar på olika platåer, det ska kännas tungt ibland (tyvärr) för att du sedan ska känna framgångens sötma. Rätt var det är så är du formtoppad. Du har ju gjort enorma framsteg och prestationer hela förra året - låt huvudet få hänga med. Och hjärtat!
dessutom sprang du ju med ett tungt energiband runt halsen igår ;)
skickar över lite pepp och motivation. KRam
Inte kommer du att sluta springa. Rätt som det är vänder det. Promise! Och styrkekramar till dig!
Jag (som rätt ofta drabbas av svackor och tror att mitt löpande liv är över) har numer kommit på att det hjälper att lämna klockan hemma och springa kravlöst när det känns som segast. Kanske kan det funka för dig också.
Tack allihop för peppandet ;) har sprungit några rundor, lämnat klockan hemma och bara njutit och nu är svackan över för den här gången ;) precis som ni kloka människor redan visste om :D Kram på er!
Skicka en kommentar