Har funderat hit och dit på det här med löpning. Det är verkligen jättekul att satsa på att förbättra sig genom olika träningsupplägg, lägga upp en plan och sätta upp delmål och mål. Det stora målet för mig det här året har varit sthlm marathon och Berlin marathon som närmar sig med stormsteg. Köpte in mig på ett riktigt bra men tufft träningsprogram hos Ssc. Så efter maran kom sommaren, semester och då skulle det tränas som aldrig förr, jag var ju ledig och hade träningsprogrammet att följa! Men vad händer första veckan?! Jo jag går och får tillbaka löparknät och stukar foten. Lyckades få igång löpningen efter ett par veckor igen men kände inte samma glädje i den nu som innan. Tänkte mer och mer på varför och på ett tröskelpass runt söder härom veckan slog det mig- hur kan jag vara långsammare på samma runda nu än för ett halvår sen? Plockade upp en klubbkompis halvvägs som också tappat gnistan och tillsammans kom vi fram till att vi kanske tänker/tränar för mycket på just löpningen? Kanske det krävs mer mental träning el helt enkelt strunta i alla tider och lopp ett tag och bara springa för att det är kul?
Så har jag gjort ett tag nu och jag tror jag hittat anledningen till att jag tappat sugen lite. Just ikväll har jag funderat allvarligt på att lägga av med löpningen helt.
Jag älskar verkligen att springa men har svårt att få till alla de pass som schemat kräver. Kan jag inte träna ordentligt så kan det lika gärna vara, fast i nästa sekund vet jag att jag inte skulle må så bra utan träningen....Fredrikas blogginlägg i all ära men faktiskt så tänker jag "rör inte mina barn!" De behöver mig, det är en kort tid som de är små och just nu är det rätt tufft för alla i familjen. De har långa dagar på förskola resp skola och den enda tid jag har med dem är en timme på morgonen när de är jättetrötta och arga/ledsna över att behöva gå iväg och sen ett par tre timmar på eftermiddagen när jag hämtar dem och konflikterna och bråken avlöser varandra pga trötthet och hunger.
Själva slocknar vi i samband med barnens läggningar vid 8 och linkar upp igen vid halv tio bara för att inse hur trötta vi är. På nätterna ropar nån av dem, är det inte växtvärk (en timmes masserande av ben) så är det mardrömmar. Nåja, sömnbrist har väl alla småbarnsföräldrar;)
Ibland biter jag ihop och tar sena kvällsrundor för att öht komma iväg. Så har jag gjort ikväll, har precis kommit hem efter en 11km runda i "becksvartet". Och det är så det måste bli i fortsättningen. Jag vill vara en del av mina barns vardag, hinna med att lyssna till hur de haft det under dagen, stötta och hjälpa när de är arga och trötta eller funderar över livet. Framför allt vill jag ha den där mysstunden på kvällen när vi bäddar ned oss och ligger nära, känna den där lilla handen över min kind och en liten röst som säger " mamma jag tycker om dig, imorgon får du lägga mig"....
Just nu tror jag att jag inte har tränat tillräckligt, berlin marathon är mindre än två veckor bort och jag har lagt mycket tid på min familj de senaste två veckorna. Alltså har jag mindre än två veckor att träna på, hur ska jag hinna??? Vad är viktigast och varför kan jag inte få livet att gå ihop?? Hur 17 gör alla andra med små barn? Tycker att alla runtom mig lyckas hinna med både morgon och kvällsträning i olika former men hur???
Nä nu går jag in i den där marathonbubblan som uppstod för nån vecka sen, hoppas jag kommer ut ur den med löparglädjen i behåll!
Dags att väcka bloggen igen!
4 veckor sedan
