Har funderat hit och dit på det här med löpning. Det är verkligen jättekul att satsa på att förbättra sig genom olika träningsupplägg, lägga upp en plan och sätta upp delmål och mål. Det stora målet för mig det här året har varit sthlm marathon och Berlin marathon som närmar sig med stormsteg. Köpte in mig på ett riktigt bra men tufft träningsprogram hos Ssc. Så efter maran kom sommaren, semester och då skulle det tränas som aldrig förr, jag var ju ledig och hade träningsprogrammet att följa! Men vad händer första veckan?! Jo jag går och får tillbaka löparknät och stukar foten. Lyckades få igång löpningen efter ett par veckor igen men kände inte samma glädje i den nu som innan. Tänkte mer och mer på varför och på ett tröskelpass runt söder härom veckan slog det mig- hur kan jag vara långsammare på samma runda nu än för ett halvår sen? Plockade upp en klubbkompis halvvägs som också tappat gnistan och tillsammans kom vi fram till att vi kanske tänker/tränar för mycket på just löpningen? Kanske det krävs mer mental träning el helt enkelt strunta i alla tider och lopp ett tag och bara springa för att det är kul?
Så har jag gjort ett tag nu och jag tror jag hittat anledningen till att jag tappat sugen lite. Just ikväll har jag funderat allvarligt på att lägga av med löpningen helt.
Jag älskar verkligen att springa men har svårt att få till alla de pass som schemat kräver. Kan jag inte träna ordentligt så kan det lika gärna vara, fast i nästa sekund vet jag att jag inte skulle må så bra utan träningen....Fredrikas blogginlägg i all ära men faktiskt så tänker jag "rör inte mina barn!" De behöver mig, det är en kort tid som de är små och just nu är det rätt tufft för alla i familjen. De har långa dagar på förskola resp skola och den enda tid jag har med dem är en timme på morgonen när de är jättetrötta och arga/ledsna över att behöva gå iväg och sen ett par tre timmar på eftermiddagen när jag hämtar dem och konflikterna och bråken avlöser varandra pga trötthet och hunger.
Själva slocknar vi i samband med barnens läggningar vid 8 och linkar upp igen vid halv tio bara för att inse hur trötta vi är. På nätterna ropar nån av dem, är det inte växtvärk (en timmes masserande av ben) så är det mardrömmar. Nåja, sömnbrist har väl alla småbarnsföräldrar;)
Ibland biter jag ihop och tar sena kvällsrundor för att öht komma iväg. Så har jag gjort ikväll, har precis kommit hem efter en 11km runda i "becksvartet". Och det är så det måste bli i fortsättningen. Jag vill vara en del av mina barns vardag, hinna med att lyssna till hur de haft det under dagen, stötta och hjälpa när de är arga och trötta eller funderar över livet. Framför allt vill jag ha den där mysstunden på kvällen när vi bäddar ned oss och ligger nära, känna den där lilla handen över min kind och en liten röst som säger " mamma jag tycker om dig, imorgon får du lägga mig"....
Just nu tror jag att jag inte har tränat tillräckligt, berlin marathon är mindre än två veckor bort och jag har lagt mycket tid på min familj de senaste två veckorna. Alltså har jag mindre än två veckor att träna på, hur ska jag hinna??? Vad är viktigast och varför kan jag inte få livet att gå ihop?? Hur 17 gör alla andra med små barn? Tycker att alla runtom mig lyckas hinna med både morgon och kvällsträning i olika former men hur???
Nä nu går jag in i den där marathonbubblan som uppstod för nån vecka sen, hoppas jag kommer ut ur den med löparglädjen i behåll!
Dags att väcka bloggen igen!
1 månad sedan
13 kommentarer:
Klart som sjutton jag kan springa jämt som har en arbetsknarkande man, ett hyfsat fritt jobb, och en vuxen dotter. Inte en chans att jag skulle klara det om jag hade småbarn - och hatten av för alla er som lyckas få till det på något vis. Det handlar om val i livet, men också faser i livet.
Däremot tror jag absolut man ska springa för att det är kul. Det där med tider och viljan att bli bättre skapar mycket stress, och gör varje pass till en potentiell besvikelse. Det gäller oavsett om man kan springa hur mycket som helst, eller har det svårt att få ihop tiden.
Det låter sorgligt att det lika gärna kan vara om du inte kan träna "ordentligt". Du bygger ju trots allt upp din kropp inför framtida löpning även om du inte springer så mycket, och tro mig, barnen blir stora...
Berlin blir kul hur det än blir - jag håller tummarna järnet!
...och saknar du sällskap på en runda i beckmörkret är det bara att ringa :-)
Helena!
Jag vet precis hur du känner. Varje gång jag ger mig ut på en löprunda, så gör jag det med en klump i magen av dåligt samvete. Det är alltid något som försakas. Jag har också fått en "kris" efter sommaren. Jag har löst det med att släppa mål och måsten och bara ge mig ut när jag känner för det och kan. Jag tror också att jag är en bättre
"make/pappa" om jag mår bra och det gör jag när jag har fått springa lite. Och det kan vara i ordet lite som nyckeln ligger. Man ska inte glömma att det är ganska extremt med 11km löpning. De allra flesta andra springer max 5km. Men eftersom vi mäter oss med andra marathonlöpare så blir det mängder som tar mycket tid från familjen. Men ett backpass eller en 5km-runda kan ta 30minuter om man planerar. Igår bytte jag om till löparkläder samtidigt som jag lagade mat åt familjen. Sprang en sväng och åt mat efter passet. Hoppas att det löser sig för dig! Men närmast är det Berlin som gäller! Det ska bli kul!
Helena! Jag är en stor beundrare av människor som dig, som får tillvaron att gå ihop med jobb, SMÅ barn OCH fritidsintressen.
Jag är singel och bor själv, har bar mig själv att tänka på.
Ändå har jag perioder av svackor, undrar varför jag håller på när det känns som man bara blir sämre.
Jag tror att det ligger mycket i det Fredrika och Masse säger. Det är graden av förväntningar som bestämmer hur jag kommer att må. Det löste jag på mitt senaste lopp med att ställa upp tre mål istället för det gammla vanliga "slå PB". Sen när jag kunde ringa i iaf ett av de tre så kände jag mig nöjd. Innerst inne springer jag för att jag älskar det och för att jag vill vara frisk:-)
Stor Kram
Tone
Men du gumman,
Det är klart att det är svårt att få det att gå ihop. Det är du absolut inte ensam om.Jag har också familj nu och mitt träningsschema gick inte alls att följa i sommar med semestrar och barn som ska underhållas..
Du kanske ska försöka att sänka kraven lite på dig själv.
När man har familj och vissa röriga perioder så kanske man får inse att man inte hinner träna 3-4 dagar i veckan, utan nöja sig med 1-2 gånger och vissa veckor kanske inget alls.
Att kanske inte lägga målen så högt för loppen heller. Utan mer satsa på att komma runt och ha kul längs vägen.
Träna när det passar in, träna för att må bra, inte för att du ska springa maran på en viss tid sen.
Försök släpp lite av tävlingspressen och träna när du hinner.
Jag tror att man får försöka att lägga ambitionsnivån där det passar in med övrigt i livet.
Har man småbarn och ett stressigt familjeliv så kanske man ska nöja sig med att se sig som en motionär som tränar för att må bra.
Om du mår bra så är du också av mer "nytta" för din familj.
Jag tycker absolut inte du ska lägga löpningen på hyllan. Du älskar ju att springa. Men försök att inte se det som ett krav att du måste springa visst antal pass per vecka, utan ta det som det kommer. Underhåll löpningen när du kan och sen när det blir tillfälle senare att satsa mer så har du det redan där och slipper börja om igen..
Massa kramar på dig!
Jag nattar barna i svettiga träningskläder före pass, ibland hastar jag igenom läsningen och pussarna för jag vill bara komma iväg och får dåligt samvete när äldste sonen med ledsen röst säger "ska du springa nu mamma?" Men jag tänker att jag måste ut och göra det för jag vet hur sur jag blir annars och trött. Jag behöver min löpning. Däremot har jag precis som du kommit fram till det kanske inte är bästa tiden nu att slå rekord och träna enligt program. Jag springer 3 pass per vecka, 2 brukar vara efter kl 20 när barnen sover. 1 efter jobbet när maken hämtar på dagis. Jag har gått ner i tid just för att hinna med detta utan att få dåligt samvete och att hinna med barnen förstås. Just nu funkar det, om det inte gör det så får jag ta mig en funderare. OCh det underlättar att maken tränar han med så han förstår mig.
Glömde - man kan prioritera ner eller bort andra saker för att få tid - städa, laga finurlig mat, heminredning, socialt liv (vi har ju bloggen!), TV, data....
Stor rkam till dig och hoppas du hittar glädjen i löpningen igen! Och jag säger som Masse - kör korta pass även om 5 k känns futtigt!
Fredrika: du har så rätt, det handlar om olika faser i livet, just nu måste barnen få ta tid och , hemska tanke, de blir ju stora snart nog ändå;) Så kan jag ju inte låta bli att jämföra mig med andra, trots att vi har olika förutsättningar för träningen. Jag har ett jättekul jobb men definitivt inga fria arbetstider (går på schema) så det är inte så konstigt att jag inte får ihop det. Jag har en bit kvar, när jag inte riktigt får till det och blir stressad över missad träning så blir jag likt "lilla My" en morrande varelse som går runt och muttrar och klagar. Men när jag tänker ett varv till så vet jag ju att de flesta småbarnsföräldrar har det så här och jag borde egentligen inte klaga, jag är ju frisk och kan träna! Skönt att veta att jag kan ringa dig, såklart vi ska springa tillsammans! Du är ju min stora förebild, när jag blir stor ska jag bli som du ;D du har en mental styrka som är få förunnat! Den får du gärna dela med dig av på nån kvällsrunda! Senast jag var hos "skogen", när du ringde, så pratade vi just om det, att man skulle ha Fredrikas mentalitet!
Masse: jag tror att din "kris" smittade av sig på mig ;) jag är nog på väg att tänka om lite precis som du. Släppa alla måsten och antal km. Ett backpass på en halvtimme kan ju vara precis lika effektiv som ett långpass och att göra det när man själv känner att man vill, ja då hittar man ju löparglädjen igen! Var ute och sprang häromkvällen, utan att tänka på tid och km, bara sprang planlöst och det var längesen det kändes så harmoniskt och rofyllt! Efter Berlin blir det många såna pass! Tack för att ni kommer med så goda råd, hälsa din söta Görel, hon är löparglädje personifierat!
Jossan: så rätt du har, att lägga ambitionsnivån där det passar in med det övriga livet! Då blir nog allt mycket lättare och roligare. Löpningen är ju för mig relativt nyupptäckt så nyhetens behag har fått styra lite ;) Jag har ju trots allt gått från soffpotatis till löparnörd på ett år så jag får väl hejda mig lite nu och njuta av att jag kan springa! Sen är det så typiskt mig att ställa för höga krav, jag gör det överallt och jobbar ständigt på att ändra det. Tur att jag har så härliga, kloka människor runt om mig som du, som får mig att känna mig glad igen! Idag ska jag heja på dig och alla andra som springer halvmaran, det kommer gå super! Kram!
Tone: Du är klok du! Bättre med små mål än att hela tiden behöva jaga pbn. Tur att jag har såna bra människor som du att träna med! Det där ska jag absolut börja med, sätta upp delmål. Som du säger, det är nog klokt att underhålla löpningen så man slipper börja om när man väl börjar trappa upp igen, tack för råd!! Jag tar gärna dig som farthållare, du är ju helt suverän!! Kram! ;)
Magdalena: att gå ned i tid kan ju vara ett sätt att hinna med träningen, dessvärre har jag precis gått upp på heltid efter att ha jobbat deltid rätt länge. tror att det är där haken ligger, är inte van vid heltid och har inte velat skära ned på träningen även om jag nu inser att jag måste om jag ska fortsätta jobba heltid. hatten av för dig som har disciplinen att komma iväg efter läggningar och helt själv genomföra olika pass! Jag är rätt beroende av löparkompisar när det kommer till kvalitetspassen, men får nog inse att det är dags att genomföra även sådana på egen hand och styra om lite i träningstiden. Tur att man har bloggen så man kan gnälla av sig lite, nu känns allt bättre igen och egentligen har jag inget att klaga på; jag har en underbar stöttande familj, jag kan springa, jag har ett jobb och fina vänner runtomkring. Och löpningen har egentligen bara medfört en massa bra saker som trevliga kompisar! Tack för att ni läser och tipsar! Kram! PS. 5km är inte alls futtigt, det är lagom! ;) D.S
Åh, så roligt att du är tillbaka i bloggsfären. Har saknat dig!
Och tack för ett tänkvärt inlägg, som verkligen slår an en ton i mig. Tampas själv med liknande krisläge när det gäller prioriteringar. Man vill ju så förbaskat gärna vara duktig på allt man gör, och för att bevisa att man är det jämför man sig med andra. Som såklart springer mer, har eoner av kvalitetstid med barnen, bakar kanelbullar, presterar 120 procent på jobbet osv. osv.
Det är ju så förtvivlat svårt att släppa ambitionerna när det gäller löpning. För då är man kanske inte längre löpare. Och det vill man ju vara! Tyvärr har jag ingen mirakelmedicin (varken till dig eller mig), men jag tycker det låter klokt att bara springa för att njuta och få egen tid. Släppa lite på prestationskraven. När vi blir veteraner på riktigt, då jäklar satsar vi hundra!
Bureborn: klart vi ska satsa hundra! Det serjag fram emot! Hoppas vi ses snart igen, det var så roligt att springa på dig i startfållan i somras :D
Det känns skönt att veta att fler har det som en annan. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag aldrig är på den andra platsen - springer jag så mår jag dåligt för att jag inte är hemma och när jag är hemma mår jag dåligt för att jag inte springer...
För att råda bot på det så har vi försökt att lösa vår tränings-vardag genom att ha ett minigym hemma med styrketränings saker, löpband, cykeltrainer då behöver vi inte försvinna fr hemmet alla gånger vi vill träna och så får vi chansen att träna tillsammans. Lillgrabben brukar vara med oss och leka/träna.
På helgerna tar jag söndagarna och min man lördagarna för våra långpass utomhus.
Det är viktigt att finna en balans som fungerar och det tycker vi att vi gjort och jag hoppas verkligen att du och din familj gör det också.
Ett viktigt blogginlägg och en hel drös av kloka svar.
Jag har inget att tillägga utan vill i stället gratulera till ett fint lopp i Berlin. Personligt rekord eller hur? Om känslan också var bra kan du vara nöjd och om du nu springer så här mitt i en löparkris kan du se hoppfullt på fortsättningen.
Undrar dock varför bruttotiden är 20 minuter längre än nettotiden. Försov du dig?
Marie: Välkommen hit! Skönt att se att jag inte är ensam. Bra idé med hemmagym och att få med barnen i träningen.Det försöker jag också, nytta och nöje för alla ;)
Jumper; Hehe nej jag försov mig inte, det var bara ca 40 000 andra löpare som skulle över startlinjen innan jag fick passera den ;) och förresten-löparglädjen är tillbaka, just nu är den bara stoppad av en förkylning, men inte länge till ;)
Skicka en kommentar