Marathondebut

Mitt första marathonlopp kommer jag att minnas så länge jag lever. Det var en upplevelse som knappt går att beskriva i ord, men jag ska i alla fall göra ett försök.

På morgonen ringde klockan 05.00 och jag gick upp något nervös. Sömnen hade aldrig riktigt infunnit sig. Jag låg och vände och vred på mig som ett barn natten innan julafton;)
Men det var ju inget att göra nåt åt nu utan på med kläderna och så iväg till frukosten. Nu hade Karin också drabbats av marathonnerver, hon hade drömt att en bunt pensionärer ätit upp all frukost för oss, så vi skyndade oss till matsalen innan klockan ens var sex! Hmmmm, jag undrar om hon påverkat mina stackars darriga nerver:D I alla fall var det lögn att få ned mer än en tallrik yoghurt så det fick vara så.


Totalfokuserad på väg till start

Vid halv åtta mötte vi upp Mia och drog oss mot starten. Vi följde strömmen av löparklädda människor och var framme vid området på ca 10min. Dumpade kläder vid inlämningen, köade för toabesök och hälsade på div. svenska löpare innan vi siktade in oss på våra resp. fållor.


Snyggaste löparoutfiten i hela Berlin!

Eftersom det var mitt första marathonlopp hamnade jag i sista startgrupp, tillsammans med Alexandra. Vi stod där och peppade varandra och njöt av den enormt härliga stämning som infann sig när nedräkningen började. Folk jublade, visslade, klappade händerna och skrek och vrålade när ballongerna åkte mot skyn. Då hade startskottet gått!! Efter ca 10 min blev det vår tur att börja öka farten mot startmattan och sedan var vi iväg!

Första fem km var det jättetrångt. Det gick åt en hel del energi till att bara kryssa mellan alla. Min plan var nämligen att gå ut lagom hårt första milen och sedan känna efter. Nu var det trögt som sirap vilket gjorde mig rätt sur. De första fem gick därför långsammare än vad jag tänkt men när jag passerade första milen insåg jag att jag höll ett ganska bra tempo för att orka en mil till.

Jag delade in loppet i mattor. Nu hade jag"två nere och sex kvar". Fortsatte springa i samma tempo, var noga med att fylla på med vatten vid nästan varje kontroll men hade också med eget. Vid några tillfällen fyllde jag även på med energidryck, banan och äpple. Dumt nog satte jag äpplet i halsen och fick gå en stund innan hostattacken hade lagt sig;D

Femton km passerades utan större problem, nu hade det lättat lite och jag hittade äntligen ett flyt. Tjugo passerades på under två timmar så det var bara att fortsätta. Minns att jag tänkte vid halvmaramattan: " nu ska det bli spännande att se hur långt jag orkar"! Vid 25 km kändes det fortfarande helt underbart, jag lyckades komma in i nån sorts meditativ lunk. Alla omkring mig sprang i samma tempo, vi satte fötterna i marken samtidigt, alla ljud försvann utom ljuden från våra taktfasta fötter. Cooooolt! Har aldrig varit med om nåt liknande!

Vid 27km försvann denna härliga känsla lika snabbt som en avlöning. Jag började bli psykiskt trött, uttråkad trots den härliga publiken längs banan. Deprimerad över att kilometerskyltarna inte susade förbi oftare och som om detta inte vore nog blev jag hungrig;) När jag blir hungrig, blir jag sur! Det tog mig nog ända till 30km innan jag ryckte upp mig lite, sen insåg jag att det var 12km kvar av loppet. Det fick mig låg igen, pucko det är ju nu jag ska tänka positivt; på alla som hejar på mig därhemma, på alla som följt mig här och som är med under loppet!

Efter en stunds deppande och en del gående lyckades jag vända mina dystra tankar och sprang tills jag satte foten i 35km mattan. Där gick jag av ren stumhet i låren. Det kändes lite bättre men fötterna var trötta och krampkänningarna gjorde sig påminda. Det enda som kändes bra just då var att springa. Då sa låren ifrån, de kändes som stockar så det var bara att gå igen. Så där höll jag på sista km innan 40 km, det var pest eller kolera;)

Så äntligen hörde jag pipen från "40mattan", tänkte på mina härliga Linnéakompisar som satt på målområdet och väntade med gratisöl, tänkte på alla nära och kära här hemma, på min familj och framför allt min son Gustaf som skickat med mig en liten lapp att ha i fickan när jag springer så jag ska tänka på honom;) och sprang hela vägen in i mål. En och annan tår fälldes när jag hörde pipen från målgångsmattorna och jag höjde armarna mot skyn. Jag hade klarat det!! På vilken tid visste jag inte eftersom jag lyckades stänga av min GF 405 nånstans efter 27km, men det kvittade. Jag var så glad, äntligen visste jag hur det var att springa ett marathonlopp! Grattissms:en började strömma in, efter en stund ringde Karin och bara skrek "Vad duktig du är!" Insåg att "ja det kanske jag är" men nu vill jag ha öl! Kraschade på en soldränkt gräsmatta och njöt av tre-fyra öl och ett glatt Linnéagäng där det hade satts personbästan på löpande band! Min tid? 4.36.50 och jag som hade siktet inställt på 5 timmar! Såklart är jag nöjd!!! Om jag ska springa igen? Jag säger som Karin; once bitten, twice addicted! Stockholm 2009, here I come!!!!