Trevlig helg!!!! :D

I väntan på att mannen ska packa klart passar jag på att svänga in här ;) Det är dags att återigen tillbringa en helg i Flen för vår årliga ljusstöpning och julmarknadsbesök med svärföräldarna. Vill minnas att jag bloggade om detta förra året och nu har det helt plötsligt gått ett år...ett HELT ÅR!??? Vad hände liksom??? Vad tiden går fort! När vi ändå byter miljö passar jag såklart på att springa lite där också. Har inte sprungit på över en vecka så nu är springsuget enormt!! Håll tummarna för att foten håller den här gången, så den inte bråkar med mig igen...Ska försöka köra två kortare terrängpass och undvika asfalt nu när man har chansen. Jag menar, ska man befinna sig helt i Flen hela helgen så får man utnyttja det faktum att det finns bra grusvägar! Häpp på er och trevlig helg!!
PS. Förra året var det snö i Flen den här helgen, nu lyser den med sin frånvaro, hoppas på lite sol till helgen i alla fall! DS

BTW så har det dykt upp lite fler bilder från Stockholm marathon 2009, jag börjar genast längta till loppet 2010, ni är väl anmälda???

Novemberdimma...

Hej hopp!

Jag har inte försvunnit i nån novemberdimma även om man skulle kunna tro det :) VAR ÄR SOLEN??? Hehe, nåja inget att hänga läpp över, den kommer...

Trots det tråkiga vädret har träningen flutit på rätt bra, har varit ute på några långpass och även kört kvalitetspass med Linnéaiterna ända tills för nån vecka sedan när jag klev lite snett med min vänsterfot. (Japp, precis den som jag stukat ett par gånger i somras).

Tyckte inte att det kändes så mycket men avbröt ett härligt intervallpass i tanto för säkerhets skull. Vilade sedan helt några dagar men fick känningar i sidan av foten och fick bryta ännu ett pass, ett långpass. Surt! Vilade ytterligare några dagar och sprang ett lugnt pass, lyckades springa hela 5km innan smärtan kom och fick då stanna och gå. Nu har jag nog lokaliserat problemet till mina skor som glappar i hälkappan hur jag än knyter (och jag är noga med att inte knyta för hårt) så det blir till att byta:) Nog om detta, kul har jag ändå haft, foten blir säkert snart bra, jag balanstränar på bräda, kör styrketräning på gymmet (tråkigt men behövligt) och simmar. Ska försöka mig på ett Linnéapass snart för att känna vad foten klarar av. Kan väl kalla detta för rehabträning el kanske rentav prohab eftersom jag inte tror det är nån direkt skada jag har, bara lite överansträngd fotmuskel?

Hur har ni andra det i mörkret? Vad har ni för planer med er träning framöver? Själv sneglar jag mot ett ultralopp i vår, Skövde 6timmars som jag tror är ett bra ultralopp att börja med. Har hört att det ska vara mycket publik och så ska en del härliga Linnéaiter dit :) Det som skrämmer mig är att det är en rundbana på 800m. Hur förbereder man sig mentalt för det? Tips emottages tacksamt! Nu ska jag köra lite balansövningar för mina vingliga fötter innan det är dags att börja mentalträna inför morgondagens långintervaller på Årstabron. DEN bron, mina vänner, är verkligen LÅNG!!

Spring snyggt och glöm inte pannlampan
för så här ljust lär det inte vara imorgon!!

Härlig träningsvecka!!!

Ok upp ur höstsvackan och på med leendet! Igår var en riktigt bra dag med grymt tuff träning i tantolunden tillsammans med härliga gamla och nya Linnéaner. Med inspiration av härliga Mia (som smittar av sin positiva energi på många av oss- TACK Barbie ;)) så bestämde jag mig för att möta alla med ett leende den här dan. Det funkade så himla bra så jag var på kanonhumör när jag kom till träningen. Delade ut spontankramar till höger och vänster, blev extra glad av att se Catti på benen igen och var sen så mysigt nöjd över att ha hunnit in till träningen. Vi delade upp oss i två grupper, en för de som ville köra stegintervaller och en som ville köra uthållighetsträning för ultradistanser= långbacke á 450 m x 6-8st. Jag gillar verkligen backar men är inte särskilt bra kompis med plana intervaller så därför bestämde jag mig för att köra just dem. Backar kör jag så mycket ändå.

Så gav vi oss iväg i två olika uppvärmningsgrupper, stannade en stund för löpskolning och körde sen igång. jag höll koll på klockan och tog rygg på Tone-grym på farthållning och bra fart hade hon. Vi höll till på en kuperad 800 metersbana och körde 4min-30sek vila, 3min-30sek vila, 2min-30svila, 1min-30sekvila, 1min-30sek vila och sen upp igen på 2, 3 och slutligen 4min med 30 sek vila mellan varje. Puh! Det ska vara jävligt jobbigt sa coach Allan innan vi började och det var det!

Tre dagar senare kan jag säga att det där passet var tufft! Har träningsvärk precis överallt i benen . Bra antar jag. Fortsatte sedan onsdagkvällen med ett styrkepass på gymmet för att sedan på torsdagen (hör och häpna, vi fixade barnvakt!!!!) delta i D:s jäääättelånga löpstyrkepass. Riktigt bra och tufft för hela kroppen. Ner i leran och kräla bara! ;) Kan konstatera att träningsvärken är kvar men nu på ännu fler ställen!!! Spännande med muskler som man inte trodde fanns! ;)

Avslutade torsdagkvällen med ett möte i klubben där vi spånar kring lopparrangemang. Riktigt spännande men vill inte säga för mycket om detta ännu. Dock får ni gärna tipsa om sponsorer! Spännande att möta Cecilia som är ultraproffs, hon hade mycket tips att ge oss.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är på gång igen och mår som bäst då jag både hinner med familjen och hinner träna. Just nu känns livet bara härligt och på söndag är det dags för långpass med härliga Linnéavänner. Men först lite firande av kollega som fyllt jämt, ska gå och se Cats på Cirkus imorgon. Oj vad jag ska njuta! Trevlig halloweenhelg!!!

Skaffa dig en hobby!

Så sa min käre make till mig en gång för många år sen när jag ville hitta på nåt. Han sa det i all välmening, tro inget annat, men till saken hör att jag är av den mer rastlösa naturen, gillar att ha folk omkring mig och när det händer saker.

Det kan vara allt från att träffas för en fika till att gå på ett aerobicspass el ta en promenad med en kompis. Jag har alltid pysslat med någon form av träning, tennis i unga år och sedan mest gym och olika former av gympapass medan maken är helt tvärtom, gillar att gå hemma och fnula, vara ensam och pyssla med sitt.
Han tyckte väl att det blev lite jobbigt att jag bara gick hemma och trampade så han fick mig att vakna till med det där hobbysnacket ;) Det här var innan vi fick barn...
Jag var hemma ca 1,5 år med varje barn och tyckte det var jättemysigt. Började så smått med löpningen efter första barnet för att öht hitta tid att komma iväg och träna på utan att det skulle ta för mycket av familjens tid. Insåg efter andra barnet att löpningen blev någonting mer än att bara hålla sig i form. Det blev en hobby... Jag har provat på många olika sporter i mitt liv, men ingen som betytt så mycket för mig som löpning gjort och gör. Nu inser jag att den hobbyn mer och mer har övergått till att bli en livsstil. I och med löpningen sätter jag hela tiden upp mål som jag såklart vill nå och för att nå dessa krävs en hel del träning. Det är där hobbydelen kommer in, själva vägen till målet. Det är ju den som är vansinnigt rolig och något jag egentligen inte vill vara utan. Men som jag tror, i de flestas fall, kommer ens egna barn alltid före. Oftare och oftare har det blivit trixigt att hitta träningstiden. Ännu värre har det blivit nu när övriga familjemedlemmar har hittat intresse i olika aktiviteter. Då måste ju även dessa få utrymme i vardagen. Här krymper min träningstid ännu mer. Den enda kvällen jag kan träna med klubben (och den är guld värd, tro mig!) ligger i riskzonen. Utan den känns vägen till målet oerhört trist. Det som också krånglar till det är att jag inte kan få till någon träning under dagtid med det yrket jag har så det får bli tidiga morgnar- gå upp halv fem för ett kvalitetspass eller sticka iväg när hushållet är avklarat och barnen lagda= kl nio. Sen finns ju alltid helgerna och då har jag försökt klämma in ett långpass så att köra kvalitetspass tätt inpå det är inte ultimat med tanke på återhämtningen. Funderar återigen på att lägga ned löpningen, responsen från familjen är ganska sval, det dåliga samvetet gnager och jag undrar fortfarande; hur 17 gör andra familjer för att få ihop tillvaron???

Kommer jag någonsin att nå mitt mål igen???

Om hur ett par strumpor ledde till ett PB

Häpp nu är jag här igen!! :D Long time, no see, som man säger i de tuffare kvarteren eller nåt sånt ;)

Årets resa till Berlin var hur kul som helst som alltid när man åker med klubben. Att vi blev inackorderade på ett juste hostel centralt i stan gjorde verkligen inte saken sämre. Att de sedan inte hade en aning om att det skulle gå ett marathon av stapeln samma helg förvånade men de hade den goda smaken att sätta upp en lapp på hissdörrarna och be allt partyfolk att vara lite tysta natten till loppet pga löpare på hostlet. DET kallar jag service! Att vi sedan bad kocken komma upp på takterassen och hjälpa oss med grillparty för ca 35 pers efter loppet och personalen sätter upp ytterligare en lapp där de välkomnar ALLA löpare på hostlet gjorde det hela ännu trevligare! Snacka om serviceminded. Berättar inte så mycket mer om själva resan nu, det kanske kommer senare.

Jag har avverkat mitt tredje marathonlopp i livet och det inom loppet av ett år! Klart man är nöjd! Men och det finns alltid ett men! det kunde ha gått ännu bättre om det inte var så f--rbenat varmt... IGEN! Och så hade jag ju följt "Skogens" utarbetade träningsschema halva sommaren och det stora målet var ju Berlin. Alltså skulle träningen pågå fram till september men som sagt, skadorna kom mitt i sommaren. Så nesligt att dra på sig stukad fot och löparknä när jag egentligen skulle behövt träna som mest. Där gick den formtoppningen åt "skogen" ;)

Ok, nu verkar det som om jag lyckas pricka de maror som håller rekordvärme och nånstans borde jag vant mig. Ja kanske lite, men jag har långt kvar i värmeträningen. Jag som helst undviker sol och värme när det är som värst! Insåg efter sthlmmaran i våras att det är bara att bita ihop och genomföra, det finns inga genvägar!

Det jag fokuserade på i Berlin var att springa "jämna femmor". Tänkte köra 5km under 30min varje gång och det lyckades jag med i början, men det var rejält trångt och små möjligheter att gasa på så jag tog det lugnt och fokuserade på att bibehålla den fart jag börjat i. Fyllde på med sportdryck (vitargo) och vatten ung var femte km. Trots detta fick jag min första riktiga svacka redan vid 15km. Överraskad och rätt sur konstaterade jag fakta, detta hade jag inte räknat med! Trodde den skulle komma vid 25...Nåja, tog mig snabbt ur den, tryckte i mig en gel (fyfan vad äcklig men ack så välbehövlig ;) ursäkta språket!) och lyckades hålla mig på banan fram till 25 där jag kände att nästa svacka satte in på allvar. Dock dröjde det nog till 28-29 innan jag tog nästa gel (my mistake) försent, skulle ha behövt den innan 25 gissar jag! Gick nu vid varje vätskekontroll (som så här långt in i loppet kom ung var 3km fast det hade inte jag fattat, trodde det fortf. var var 4:e!). När jag till slut passerade 35 började jag springa hela tiden igen och när 40mattan var ett minne blott ökade jag, riktade blicken mot målet och bara log, hela vägen in i mål...

Jag sände en tacksam tanke till alla de som stod längs banan och hejade, till Evelina, Kattis och Patrick som stod med IF Linnéa flaggan så man omöjligt kunde missa dem, till Ingrids ena dotter som sträckte fram en välbehövligt svamp till mig redan vid 8km och till alla andra som på ett eller annat sätt hejat på oss i värmen den dagen och till mina strumpor som höll tröttheten från vaderna.

Men vänta nu, vad har ett par strumpor med detta att göra? Jo det var ju så att dagen innan, på mässan blev jag (lättövertalad som jag är) påprackad ett par kompressionsstrumpor som skulle göra hela 10 min förbättring på min maratid. Nu var det ju inte därför jag köpte dem, jag hade länge gått och funderat på ett par, så nu tänkte jag att det var rätt tillfälle att slå till! Vem kan säga nej till ett par cerisa CEPstrumpor?? Och vet ni vad? Jag förbättrade mitt PB med nästan prick 10 min! Om det var strumpornas förtjänst?? Tja döm själva men sköna är de!

Att springa eller inte....

Har funderat hit och dit på det här med löpning. Det är verkligen jättekul att satsa på att förbättra sig genom olika träningsupplägg, lägga upp en plan och sätta upp delmål och mål. Det stora målet för mig det här året har varit sthlm marathon och Berlin marathon som närmar sig med stormsteg. Köpte in mig på ett riktigt bra men tufft träningsprogram hos Ssc. Så efter maran kom sommaren, semester och då skulle det tränas som aldrig förr, jag var ju ledig och hade träningsprogrammet att följa! Men vad händer första veckan?! Jo jag går och får tillbaka löparknät och stukar foten. Lyckades få igång löpningen efter ett par veckor igen men kände inte samma glädje i den nu som innan. Tänkte mer och mer på varför och på ett tröskelpass runt söder härom veckan slog det mig- hur kan jag vara långsammare på samma runda nu än för ett halvår sen? Plockade upp en klubbkompis halvvägs som också tappat gnistan och tillsammans kom vi fram till att vi kanske tänker/tränar för mycket på just löpningen? Kanske det krävs mer mental träning el helt enkelt strunta i alla tider och lopp ett tag och bara springa för att det är kul?

Så har jag gjort ett tag nu och jag tror jag hittat anledningen till att jag tappat sugen lite. Just ikväll har jag funderat allvarligt på att lägga av med löpningen helt.
Jag älskar verkligen att springa men har svårt att få till alla de pass som schemat kräver. Kan jag inte träna ordentligt så kan det lika gärna vara, fast i nästa sekund vet jag att jag inte skulle må så bra utan träningen....Fredrikas blogginlägg i all ära men faktiskt så tänker jag "rör inte mina barn!" De behöver mig, det är en kort tid som de är små och just nu är det rätt tufft för alla i familjen. De har långa dagar på förskola resp skola och den enda tid jag har med dem är en timme på morgonen när de är jättetrötta och arga/ledsna över att behöva gå iväg och sen ett par tre timmar på eftermiddagen när jag hämtar dem och konflikterna och bråken avlöser varandra pga trötthet och hunger.
Själva slocknar vi i samband med barnens läggningar vid 8 och linkar upp igen vid halv tio bara för att inse hur trötta vi är. På nätterna ropar nån av dem, är det inte växtvärk (en timmes masserande av ben) så är det mardrömmar. Nåja, sömnbrist har väl alla småbarnsföräldrar;)

Ibland biter jag ihop och tar sena kvällsrundor för att öht komma iväg. Så har jag gjort ikväll, har precis kommit hem efter en 11km runda i "becksvartet". Och det är så det måste bli i fortsättningen. Jag vill vara en del av mina barns vardag, hinna med att lyssna till hur de haft det under dagen, stötta och hjälpa när de är arga och trötta eller funderar över livet. Framför allt vill jag ha den där mysstunden på kvällen när vi bäddar ned oss och ligger nära, känna den där lilla handen över min kind och en liten röst som säger " mamma jag tycker om dig, imorgon får du lägga mig"....
Just nu tror jag att jag inte har tränat tillräckligt, berlin marathon är mindre än två veckor bort och jag har lagt mycket tid på min familj de senaste två veckorna. Alltså har jag mindre än två veckor att träna på, hur ska jag hinna??? Vad är viktigast och varför kan jag inte få livet att gå ihop?? Hur 17 gör alla andra med små barn? Tycker att alla runtom mig lyckas hinna med både morgon och kvällsträning i olika former men hur???
Nä nu går jag in i den där marathonbubblan som uppstod för nån vecka sen, hoppas jag kommer ut ur den med löparglädjen i behåll!

Smultronställen

Maran är förbi för denna gång och efter att ha ramlat ned i postmarasvacka och lyckats ta mig upp igen ser jag nu fram emot sommarens mängdträning. Följer "Skogens" träningsschema och försöker klura ut några nya rundor. Det är mycket nu, familjen går som vanligt först och just idag börjar min härliga semester. Juli månad kommer därför att bestå av mängdträning på lågpuls. Hur ska jag hinna, jag som knappt hinner in här och uppdatera? ;) Hur som helst, när jag nu ska springa så mycket behöver jag tips på löparrundor, gärna lite kuperad terräng. En asfaltsknarkare som jag måste ge benen lite utmaningar nu! Vad har ni för smultronställen när det gäller löpning?