Härlig träningsvecka!!!

Ok upp ur höstsvackan och på med leendet! Igår var en riktigt bra dag med grymt tuff träning i tantolunden tillsammans med härliga gamla och nya Linnéaner. Med inspiration av härliga Mia (som smittar av sin positiva energi på många av oss- TACK Barbie ;)) så bestämde jag mig för att möta alla med ett leende den här dan. Det funkade så himla bra så jag var på kanonhumör när jag kom till träningen. Delade ut spontankramar till höger och vänster, blev extra glad av att se Catti på benen igen och var sen så mysigt nöjd över att ha hunnit in till träningen. Vi delade upp oss i två grupper, en för de som ville köra stegintervaller och en som ville köra uthållighetsträning för ultradistanser= långbacke á 450 m x 6-8st. Jag gillar verkligen backar men är inte särskilt bra kompis med plana intervaller så därför bestämde jag mig för att köra just dem. Backar kör jag så mycket ändå.

Så gav vi oss iväg i två olika uppvärmningsgrupper, stannade en stund för löpskolning och körde sen igång. jag höll koll på klockan och tog rygg på Tone-grym på farthållning och bra fart hade hon. Vi höll till på en kuperad 800 metersbana och körde 4min-30sek vila, 3min-30sek vila, 2min-30svila, 1min-30sekvila, 1min-30sek vila och sen upp igen på 2, 3 och slutligen 4min med 30 sek vila mellan varje. Puh! Det ska vara jävligt jobbigt sa coach Allan innan vi började och det var det!

Tre dagar senare kan jag säga att det där passet var tufft! Har träningsvärk precis överallt i benen . Bra antar jag. Fortsatte sedan onsdagkvällen med ett styrkepass på gymmet för att sedan på torsdagen (hör och häpna, vi fixade barnvakt!!!!) delta i D:s jäääättelånga löpstyrkepass. Riktigt bra och tufft för hela kroppen. Ner i leran och kräla bara! ;) Kan konstatera att träningsvärken är kvar men nu på ännu fler ställen!!! Spännande med muskler som man inte trodde fanns! ;)

Avslutade torsdagkvällen med ett möte i klubben där vi spånar kring lopparrangemang. Riktigt spännande men vill inte säga för mycket om detta ännu. Dock får ni gärna tipsa om sponsorer! Spännande att möta Cecilia som är ultraproffs, hon hade mycket tips att ge oss.

Sammantaget kan jag bara säga att jag är på gång igen och mår som bäst då jag både hinner med familjen och hinner träna. Just nu känns livet bara härligt och på söndag är det dags för långpass med härliga Linnéavänner. Men först lite firande av kollega som fyllt jämt, ska gå och se Cats på Cirkus imorgon. Oj vad jag ska njuta! Trevlig halloweenhelg!!!

Skaffa dig en hobby!

Så sa min käre make till mig en gång för många år sen när jag ville hitta på nåt. Han sa det i all välmening, tro inget annat, men till saken hör att jag är av den mer rastlösa naturen, gillar att ha folk omkring mig och när det händer saker.

Det kan vara allt från att träffas för en fika till att gå på ett aerobicspass el ta en promenad med en kompis. Jag har alltid pysslat med någon form av träning, tennis i unga år och sedan mest gym och olika former av gympapass medan maken är helt tvärtom, gillar att gå hemma och fnula, vara ensam och pyssla med sitt.
Han tyckte väl att det blev lite jobbigt att jag bara gick hemma och trampade så han fick mig att vakna till med det där hobbysnacket ;) Det här var innan vi fick barn...
Jag var hemma ca 1,5 år med varje barn och tyckte det var jättemysigt. Började så smått med löpningen efter första barnet för att öht hitta tid att komma iväg och träna på utan att det skulle ta för mycket av familjens tid. Insåg efter andra barnet att löpningen blev någonting mer än att bara hålla sig i form. Det blev en hobby... Jag har provat på många olika sporter i mitt liv, men ingen som betytt så mycket för mig som löpning gjort och gör. Nu inser jag att den hobbyn mer och mer har övergått till att bli en livsstil. I och med löpningen sätter jag hela tiden upp mål som jag såklart vill nå och för att nå dessa krävs en hel del träning. Det är där hobbydelen kommer in, själva vägen till målet. Det är ju den som är vansinnigt rolig och något jag egentligen inte vill vara utan. Men som jag tror, i de flestas fall, kommer ens egna barn alltid före. Oftare och oftare har det blivit trixigt att hitta träningstiden. Ännu värre har det blivit nu när övriga familjemedlemmar har hittat intresse i olika aktiviteter. Då måste ju även dessa få utrymme i vardagen. Här krymper min träningstid ännu mer. Den enda kvällen jag kan träna med klubben (och den är guld värd, tro mig!) ligger i riskzonen. Utan den känns vägen till målet oerhört trist. Det som också krånglar till det är att jag inte kan få till någon träning under dagtid med det yrket jag har så det får bli tidiga morgnar- gå upp halv fem för ett kvalitetspass eller sticka iväg när hushållet är avklarat och barnen lagda= kl nio. Sen finns ju alltid helgerna och då har jag försökt klämma in ett långpass så att köra kvalitetspass tätt inpå det är inte ultimat med tanke på återhämtningen. Funderar återigen på att lägga ned löpningen, responsen från familjen är ganska sval, det dåliga samvetet gnager och jag undrar fortfarande; hur 17 gör andra familjer för att få ihop tillvaron???

Kommer jag någonsin att nå mitt mål igen???

Om hur ett par strumpor ledde till ett PB

Häpp nu är jag här igen!! :D Long time, no see, som man säger i de tuffare kvarteren eller nåt sånt ;)

Årets resa till Berlin var hur kul som helst som alltid när man åker med klubben. Att vi blev inackorderade på ett juste hostel centralt i stan gjorde verkligen inte saken sämre. Att de sedan inte hade en aning om att det skulle gå ett marathon av stapeln samma helg förvånade men de hade den goda smaken att sätta upp en lapp på hissdörrarna och be allt partyfolk att vara lite tysta natten till loppet pga löpare på hostlet. DET kallar jag service! Att vi sedan bad kocken komma upp på takterassen och hjälpa oss med grillparty för ca 35 pers efter loppet och personalen sätter upp ytterligare en lapp där de välkomnar ALLA löpare på hostlet gjorde det hela ännu trevligare! Snacka om serviceminded. Berättar inte så mycket mer om själva resan nu, det kanske kommer senare.

Jag har avverkat mitt tredje marathonlopp i livet och det inom loppet av ett år! Klart man är nöjd! Men och det finns alltid ett men! det kunde ha gått ännu bättre om det inte var så f--rbenat varmt... IGEN! Och så hade jag ju följt "Skogens" utarbetade träningsschema halva sommaren och det stora målet var ju Berlin. Alltså skulle träningen pågå fram till september men som sagt, skadorna kom mitt i sommaren. Så nesligt att dra på sig stukad fot och löparknä när jag egentligen skulle behövt träna som mest. Där gick den formtoppningen åt "skogen" ;)

Ok, nu verkar det som om jag lyckas pricka de maror som håller rekordvärme och nånstans borde jag vant mig. Ja kanske lite, men jag har långt kvar i värmeträningen. Jag som helst undviker sol och värme när det är som värst! Insåg efter sthlmmaran i våras att det är bara att bita ihop och genomföra, det finns inga genvägar!

Det jag fokuserade på i Berlin var att springa "jämna femmor". Tänkte köra 5km under 30min varje gång och det lyckades jag med i början, men det var rejält trångt och små möjligheter att gasa på så jag tog det lugnt och fokuserade på att bibehålla den fart jag börjat i. Fyllde på med sportdryck (vitargo) och vatten ung var femte km. Trots detta fick jag min första riktiga svacka redan vid 15km. Överraskad och rätt sur konstaterade jag fakta, detta hade jag inte räknat med! Trodde den skulle komma vid 25...Nåja, tog mig snabbt ur den, tryckte i mig en gel (fyfan vad äcklig men ack så välbehövlig ;) ursäkta språket!) och lyckades hålla mig på banan fram till 25 där jag kände att nästa svacka satte in på allvar. Dock dröjde det nog till 28-29 innan jag tog nästa gel (my mistake) försent, skulle ha behövt den innan 25 gissar jag! Gick nu vid varje vätskekontroll (som så här långt in i loppet kom ung var 3km fast det hade inte jag fattat, trodde det fortf. var var 4:e!). När jag till slut passerade 35 började jag springa hela tiden igen och när 40mattan var ett minne blott ökade jag, riktade blicken mot målet och bara log, hela vägen in i mål...

Jag sände en tacksam tanke till alla de som stod längs banan och hejade, till Evelina, Kattis och Patrick som stod med IF Linnéa flaggan så man omöjligt kunde missa dem, till Ingrids ena dotter som sträckte fram en välbehövligt svamp till mig redan vid 8km och till alla andra som på ett eller annat sätt hejat på oss i värmen den dagen och till mina strumpor som höll tröttheten från vaderna.

Men vänta nu, vad har ett par strumpor med detta att göra? Jo det var ju så att dagen innan, på mässan blev jag (lättövertalad som jag är) påprackad ett par kompressionsstrumpor som skulle göra hela 10 min förbättring på min maratid. Nu var det ju inte därför jag köpte dem, jag hade länge gått och funderat på ett par, så nu tänkte jag att det var rätt tillfälle att slå till! Vem kan säga nej till ett par cerisa CEPstrumpor?? Och vet ni vad? Jag förbättrade mitt PB med nästan prick 10 min! Om det var strumpornas förtjänst?? Tja döm själva men sköna är de!