onsdag 29 oktober 2008

Helena goes TSM

I söndags var det så äntligen dags för uppstarten av Team Stockholm Marathons gemensamma träning. Kom till Stadion i god tid där ca 600 pers samlats. Träffade en hel del härligt bekanta ansikten. Tänk vad löparvänner kan göra en glad :D Bestämde mig efter en stunds dividerande att placera in mig i 3.45h gruppen där Catti visade sig vara en av ledarna. Hon försäkrade mig om att den skulle passa mig jättebra. Tempot var 5.40 och vi får väl se, framöver, när passen börjar bli längre om jag orkar hålla det tempot i 25km. Fast det tror jag ;)


När vi väl kom iväg, efter diverse indelning och info från ledarna visade det sig att vi var rätt många i vår grupp, ca 60 pers och ibland blev det svårt att få plats. Ledarna gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla koll på oss alla och trafiken runtomkring så ingen skulle komma till skada. Tycker dock att en del borde lyssna lite bättre när ledarna skriker "håll höger, cykel!" till exempel. Nåja, det finns folk till allt! Vi sprang ca en mil i 6mintempo eftersom det blev lite trångt här och var men, det kändes helt ok. Ett kul gäng som glatt pladdrande nötte asfalten kring Premiärmilenbanan, dvs Stora skuggan och däromkring.




Väl tillbaka på stadion körde vi snabb, gemensam stretch, det var ju en aning kallt! Så plötsligt gav Catti upp ett glädjetjut! Allra sötaste, bästa Karin hade vunnit damklassen på milen på Åland!


Vi blev så glada så vi skickade det här mms:et till henne ;)

Glad Helena, Catti och Alexandra


Och så nöjda kände vi oss även med dagens pass! Nu är det TSM som gäller i 7 månader framöver, varje söndag fram till 30 maj när Helena goes Stockholm Marathon!!!

söndag 26 oktober 2008

Drömmar och funderingar...

"I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut" ;) Inte ett öga var torrt när jag, stolt av moderskänslor, satt på första parkett och lyssnade till min 6årige sons klass klämma i för kung och fosterland. Ett uppträdande i skolans aula, tillsammans med gitarrkompande sjätteklassare och glada 6-7-8åringar i en enda gemensam kör. Detta avslutade en soppkväll med fokus på FN-dagen, där alla intäkter gick till Hoppets stjärna, som i år stödjer några indianbyar någonstans långt bort...

Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om! Men, faktiskt, jag drömde något som jag aldrig drömt förut- jag drömde att jag köpte nya löparskor! Är det ett tecken? Bör jag köpa nya dojjor nu då, frågar man sig. Nää tror inte det, jag har ju redan köpt två par i år, dem får jag allt slita lite till på... I drömmen formulerade jag allsköns ursäkter till min man om varför jag var tvungen att köpa ytterligare ett par dojjor, men drömmen tog slut innan jag hann börja förklara mig, puh;) Jag menar, vi har inte världens bästa ekonomi, så samvetet ligger där och gnager så fort det ska göras nya inköp.

Idag ska jag slita lite till på dojjorna och träna med Team Stockholm Marathon, TSM. Första träninstillfället med gruppindelning och ett pass på 5-10km. Funderar på att träna med 4timmarsgruppen, enligt initierade källor bör det vara ett tempo som passar mig. Vi får väl se, annars finns det ganska många grupper att lägga sig i; klara loppet på 3timmar, 3.15, 3.30, 3.45, 4tim, 4.15, 4.30 osv...
Yep, jag är redan anmäld och startklar för stockholmsmaran den 30 maj i vår. Borde jag klara loppet på 4 timmar? Högst troligt...inte, men nånstans däromkring och absolut inte sämre än 4.36 som jag sprang Berlinmaran på...Så, nu är ribban satt och siktet inställt! HÄPP!!!!

I nästa inlägg; Helena goes TSM....stay tuned!

torsdag 23 oktober 2008

I'm back!!!

Ok, det här håller ju inte! Kan inte gå runt och sura hela hösten bara för att jag är trött ;) Nä nu känns det som att jag är på g igen, med träning, bloggande och annat skoj. Ibland snurrar allt lite väl mycket bara...Träningen då? Jodå jag har tränat, men väldans lite för att vara mig. Några kul pass med Linnéiterna har hunnits med och en hel massa fest och skoj så jag ska väl inte klaga.

För att riktigt peppa mig själv till träning så lägger jag in en bild på mig själv, som jag såg ut innan jag började springa, blev lite inspirerad av Masse...Hjälp vad självutlämnande det här blev då...äh skitsamma, det är ca 10 år sen kortet togs och jag vill verkligen inte se ut så igen så..håll tillgodo!





tisdag 14 oktober 2008

Och nu då?

Går här och klurar på ett inlägg men det får nog dröja ett tag till...Helt plötsligt tog all motivation slut, motivation att springa, att blogga och att träna... Har varit så fokuserad på alla lopp som varit och att ha ett marathonlopp som avslutning på säsongen känns ju bra. Men, sen då? Vad händer sen? För att återfå lite glädje i det hela försöker jag träna med IF Linnéa så mycket jag kan, har anmält mig till TSMträningarna och Stockholm marathon i vår....trots allt detta känns inget kul just nu. Hur gör ni för att återfå motivationen? Kanske så här?


Bilden “http://blogg.passagen.se/resources/assjack1/deppig.gif” kan inte visas, då den innehåller fel.

onsdag 8 oktober 2008

Hässelbyloppet

Där tänker jag vara på söndag och heja fram alla tävlande Linnéavänner. Är det någon som har tips på bra hejaramsor får ni gärna dela med er till mig:D

Skulle ha funderat ut några igår kväll när vi tog en lugn runda runt Riddarfjärden, jag och tre andra härliga "Linnéagrabbar" men just då var det som bortblåst. Istället slogs jag av hur vackert Stockholm är och att det finns få städer som slår den där underbara vyn som breder ut sig när man stolpar nerför Skinnarviksberget....

torsdag 2 oktober 2008

Marathondebut



Mitt första marathonlopp kommer jag att minnas så länge jag lever. Det var en upplevelse som knappt går att beskriva i ord, men jag ska i alla fall göra ett försök.

På morgonen ringde klockan 05.00 och jag gick upp något nervös. Sömnen hade aldrig riktigt infunnit sig. Jag låg och vände och vred på mig som ett barn natten innan julafton;)
Men det var ju inget att göra nåt åt nu utan på med kläderna och så iväg till frukosten. Nu hade Karin också drabbats av marathonnerver, hon hade drömt att en bunt pensionärer ätit upp all frukost för oss, så vi skyndade oss till matsalen innan klockan ens var sex! Hmmmm, jag undrar om hon påverkat mina stackars darriga nerver:D I alla fall var det lögn att få ned mer än en tallrik yoghurt så det fick vara så.


Totalfokuserad på väg till start

Vid halv åtta mötte vi upp Mia och drog oss mot starten. Vi följde strömmen av löparklädda människor och var framme vid området på ca 10min. Dumpade kläder vid inlämningen, köade för toabesök och hälsade på div. svenska löpare innan vi siktade in oss på våra resp. fållor.


Snyggaste löparoutfiten i hela Berlin!

Eftersom det var mitt första marathonlopp hamnade jag i sista startgrupp, tillsammans med Alexandra. Vi stod där och peppade varandra och njöt av den enormt härliga stämning som infann sig när nedräkningen började. Folk jublade, visslade, klappade händerna och skrek och vrålade när ballongerna åkte mot skyn. Då hade startskottet gått!! Efter ca 10 min blev det vår tur att börja öka farten mot startmattan och sedan var vi iväg!

Första fem km var det jättetrångt. Det gick åt en hel del energi till att bara kryssa mellan alla. Min plan var nämligen att gå ut lagom hårt första milen och sedan känna efter. Nu var det trögt som sirap vilket gjorde mig rätt sur. De första fem gick därför långsammare än vad jag tänkt men när jag passerade första milen insåg jag att jag höll ett ganska bra tempo för att orka en mil till.

Jag delade in loppet i mattor. Nu hade jag"två nere och sex kvar". Fortsatte springa i samma tempo, var noga med att fylla på med vatten vid nästan varje kontroll men hade också med eget. Vid några tillfällen fyllde jag även på med energidryck, banan och äpple. Dumt nog satte jag äpplet i halsen och fick gå en stund innan hostattacken hade lagt sig;D

Femton km passerades utan större problem, nu hade det lättat lite och jag hittade äntligen ett flyt. Tjugo passerades på under två timmar så det var bara att fortsätta. Minns att jag tänkte vid halvmaramattan: " nu ska det bli spännande att se hur långt jag orkar"! Vid 25 km kändes det fortfarande helt underbart, jag lyckades komma in i nån sorts meditativ lunk. Alla omkring mig sprang i samma tempo, vi satte fötterna i marken samtidigt, alla ljud försvann utom ljuden från våra taktfasta fötter. Cooooolt! Har aldrig varit med om nåt liknande!

Vid 27km försvann denna härliga känsla lika snabbt som en avlöning. Jag började bli psykiskt trött, uttråkad trots den härliga publiken längs banan. Deprimerad över att kilometerskyltarna inte susade förbi oftare och som om detta inte vore nog blev jag hungrig;) När jag blir hungrig, blir jag sur! Det tog mig nog ända till 30km innan jag ryckte upp mig lite, sen insåg jag att det var 12km kvar av loppet. Det fick mig låg igen, pucko det är ju nu jag ska tänka positivt; på alla som hejar på mig därhemma, på alla som följt mig här och som är med under loppet!

Efter en stunds deppande och en del gående lyckades jag vända mina dystra tankar och sprang tills jag satte foten i 35km mattan. Där gick jag av ren stumhet i låren. Det kändes lite bättre men fötterna var trötta och krampkänningarna gjorde sig påminda. Det enda som kändes bra just då var att springa. Då sa låren ifrån, de kändes som stockar så det var bara att gå igen. Så där höll jag på sista km innan 40 km, det var pest eller kolera;)

Så äntligen hörde jag pipen från "40mattan", tänkte på mina härliga Linnéakompisar som satt på målområdet och väntade med gratisöl, tänkte på alla nära och kära här hemma, på min familj och framför allt min son Gustaf som skickat med mig en liten lapp att ha i fickan när jag springer så jag ska tänka på honom;) och sprang hela vägen in i mål. En och annan tår fälldes när jag hörde pipen från målgångsmattorna och jag höjde armarna mot skyn. Jag hade klarat det!! På vilken tid visste jag inte eftersom jag lyckades stänga av min GF 405 nånstans efter 27km, men det kvittade. Jag var så glad, äntligen visste jag hur det var att springa ett marathonlopp! Grattissms:en började strömma in, efter en stund ringde Karin och bara skrek "Vad duktig du är!" Insåg att "ja det kanske jag är" men nu vill jag ha öl! Kraschade på en soldränkt gräsmatta och njöt av tre-fyra öl och ett glatt Linnéagäng där det hade satts personbästan på löpande band! Min tid? 4.36.50 och jag som hade siktet inställt på 5 timmar! Såklart är jag nöjd!!! Om jag ska springa igen? Jag säger som Karin; once bitten, twice addicted! Stockholm 2009, here I come!!!!