Vart tog tiden vägen egentligen?
Med sju dagar kvar till Stockholm Marathon är mitt känslotillstånd allt annat än normalt. Det säger väl en del om vilken löparnörd jag blivit;) Ju närmare loppet jag kommer desto mer tunnelseende får jag. Har svårt att fokusera på jobb, familj och annat i vardagen och kan inte minnas när jag senast var så här nervös, eller kallas det laddad? Jag är ömsom nervös, ömsom upprymd inför vad som komma skall. Under alla långpass under våren har tankarna vandrat kring hur jag ska lägga upp loppet, men framförallt när svackorna kommit har jag en målbild av mig själv när jag passerar sista mattan efter 42195 meters springande.
Allt runtomkring:
Sen i november har jag tränat inför maran, med ett mindre uppehåll för löparknät som jag fick ordning på vid årsskiftet. Inte undra på att man är nervös. Såhär känns det väl för de flesta som planerat och fokuserat på någonting under så lång tid och så när det äntligen närmar sig så trillar poletten ned liksom...Jag har haft vansinnigt roligt, jobbigt, motigt och härligt på träningarna. Team Stockholm Marathon är anledningen till att jag kommit upp på söndagarna, anledningen till att lördagarna inneburit tidig läggning och noll festande (ok det blir inte mycket sånt med två barn). Långpassen har trappats upp stegvis och årets hittills längsta landade på 30km. Ungefär hälften har jag fått köra själv pga div. familjeaktiviteter och resor. Det är ju inte bara jag som har träning på söndagar. (Sonens judoträning får allt gå före tex en TSMföreläsning) Kvalitetspassen har jag svårt att få till själv, därför tar jag mig gärna iväg på Linnéaträningarna så ofta jag kan. Förutom bra träning så är det helt underbara människor, en del av dem har blivit mina vänner för livet.
Genom alla träningar så pågår diskussionerna livligt om huruvida man ska klara loppet på en önskad tid. En del sätter målet högt, andra väljer att gå lite försiktigare fram. Jag har nu kommit fram till att jag är en av de försiktigare typerna. Blir stressad av alla vadslagningar och allsköns krämpor som kan uppstå på vägen. Blir än mer stressad av allt runtomkring som ska fixas och trixas med. Har du laddat rätt? Har du tillräckligt många långpass i benen? Och hur har det gått med kvalitetsträningen? Nyckelpasset för tiden innan maran är långpasset, lägg fokus på det och välj hellre bort ett kvalitetspass! PUH! Jag som knappt vet hur jag ska hinna med allt får bara hoppas att min träning räcker för en tid kring den jag fick i Berlin i höstas. Samtidigt som jag stressas av allt detta så kan jag inte låta bli att ryckas med :) För att få ordning på min egen träning och tempo så gick jag raka vägen till SSC för tester och träningsprogram. Med två tester och fyra veckors träning kan jag bara säga att resultatet blev strålande. Kanske är det Christers positiva tidsmål för mig på maran som gjort mig än mer nervös men samtidigt förväntansfull...Det hänger ju på så mycket hur loppet kommer att gå. Dagsform, väder, publik...värmen är nog det som skrämmer mig mest, jag gillar inte när det blir för varmt. Blir det så tänker jag försöka hålla huvudet kallt genom att skölja över med svampen hela tiden. Nog om detta, ni lär märka hur det går.
Det som varit allra jobbigast under den här träningsperioden är att motivera och förklara för kompisar och andra som inte springer, varför jag fokuserar så mycket på det här och varför man öht springer maran (el ultra för den delen vilket folk ifrågasatt när jag glad i hågen följt ultravännernas framgångar) Oftast möts jag av misstro och kommentarer som "jag har en kompis som springer lopp och sånt men han försakar minsann inte en ölkväll el en fest för att han ska springa" . Nähä tänker jag, så jag försakar alltså nåt då? Om jag väljer bort en kväll med vin för att jag ska springa dagen efter så måste det ju få vara så utan att folk ska tycka och tänka så mycket?? Sånt här suger energi ur mig, jag får dåligt samvete för att jag är en tråkig person, jag menar, jag är ju med men jag dricker inte= tråkig? Suck, samvetet mot kompisarna, familjen och vad folk ska tycka gnager i sådana situationer men har jag nu bestämt mig för att springa långlopp så måste ju träningen också bli ordentlig. Det här är min "hobby", allt vad det innebär med löpsteg, olika pass, skor, kläder och gemenskapen i det har fått mig att vilja utvecklas i det. Jag läser olika träningsbloggar och hänger på löparsajter för att regga min träning så det är klart att man blir glad åt folks framgångar! Samtidigt måste man ju inte hålla på och gissa sin tid, det kan ju få vem som helst att tappa motivationen! Jag har ingen aning om vad jag kan prestera. Folk tror att det kommer att gå såååå bra, men jag känner själv att jag inte kan lita på min mentalitet. Visst, fysiskt kan jag klara mycket men den mentala biten litar jag inte på :/ Har dessutom fått lite prestationsångest av att veta att det är en hel del kompisar och familj som kommer att stå längs banan och heja :-O! (var står ni så jag kan gömma mig ;) )
Nåväl, sju dagar kvar och jag har äntligen fått ned en del av mina tankar den senaste tiden...Ska försöka göra ett inlägg varje dag fram till loppet för att rensa lite i mitt stackars förvirrade huvud så stay tuned folks! :D
5 kommentarer:
Känner igen mig en del i dina funderingar. Du har blivit en löpare och icke-löpande folk i din omgivning har svårt att förstå vad det innebär. De kan inte fatta att man gärna dricker vatten istället för vin inför ett roligt/viktigt pass dagen efter.
Det viktigaste för oss alla är att bortse från andras föreställningar och hålla fast vad vi tycker känns rätt. För det är bara du som vet vad som känns rätt för just dig. Grupptryck kan vara jobbigt, men jag vet att du är så pass övertygad att det är löpare du vill vara och då kan du förmodligen också bortse från andras pikar vad gäller alkoholkonsumtion (de är bara avandsjuka på din övertygelse och ditt "nya" liv) :-)
Vad gäller den mentala pressen inför själva loppet så förstår jag dig ännu mer... Jag tror att det är bra att du inte sätter för stor press på dig själv utan springer maran för att det är någonting som du faktiskt sett fram emot/fokuserat på under så lång tid. Och om jag förstått dig rätt så har det i ditt fall egentligen inte så mycket med vilket sluttid du lyckas prestera. Du har ju redan visat att du kan springa en mara på en alldeles utomordentligt fin tid. Slappna av så kommer det att gå hur fint som helst.
Allt kan ju hända under ett marathonlopp (har jag läst, erfarenhet har jag ju ingen...) och jag hävdar att det är en bragd varje gång någon tar sig runt de 42195 metrarna, oavsett sluttid.
Med tanke på de problem som min rygg och mitt förbannade vänsterben gett mig den senaste tiden har jag lagt tidsmålet åt sidan för i år. Det kommer fler tillfällen att fixa fina tider.
Håller tummarna för dig Helena. Synes om en vecka!
Den som längtar på något gott väntar sällan för länge - vilket inlägg! Tack!
Tänk om folk bara kunde inse att man inte försakar en endaste pytte dugg. Jag tycker att man genom löpningen, genom att utvecklas, genom att bli så ett med sin kropp vinner så oerhört mycket i livskvalitet att allt det där gamla känns... beigt, nästan. Eller snarare, jag har haft mina fyrtio år av party och fest - jag har haft jättetrevligt, men nu uppskattar jag andra kvalitéer i livet.
Det där med prestatiosångesten är en knivig fråga. Jag tycker också det är stressande när folk säger att det kommer att bli bra! Det är som att man vill vara lite ifred med sin känsliga själ, liksom, att man måste få jobba med sin mentalitet ostörd och på egen hand. Är i efterhand nästan glad att jag inte varit på så många gemensamma träningar, jag hade nog blivit väldigt stressad av att höra allt gissande och tippande. Så på ett sätt är jag enormt tacksam för att Christer sade fyra timmar, så slapp jag bestämma något själv.
Nu skall jag visualisera hur du och jag sida vid sida springer in på Stadion, Linnéaklacken jublar, vi reser våra armar och springer på lätta fötter över mållinjen, där klockan visar 3:58:32!!! :-)
Tack Thomas, jag håller mina tummar för dig! Ska bli så kul att ses igen!
Fredrika; du är nåt på spåret! Hmm....jag messar dig istället! :D
Hej Helena
Kul att läsa din blogg! Känner igen mig en hel del i det du skriver, speciellt med omgivning som inte riktigt förstår vad man sysslar med och varför.
Jag kan också känna ibland att jag får blickar och kommentarer när jag sveper vattenglas på krogen, men jag tycker verkligen inte att jag försakar något. Löpning ger mig så mycket och det är så fantastiskt kul att följa sin egen och andras utveckling.
Go girl!!! Lycka till på lördag!
Hej Carina! Tack, jag ska försöka ta rygg på nån med vettigt tempo ;) Lycka till du med, förhoppningsvis ses vi innan! kram!
Skicka en kommentar