Det är en kommentar man ofta får höra när man säger att man varit ute och sprungit...
Vad svarar man på det???Är jag duktig för att jag är ute och rör på mig? Är jag duktig för att jag gillar att röra på mig eller är jag duktig för att jag inte ligger hemma och latar mig/ umgås med familjen/ gör nåt annat icke träningsrelaterat? Tränat har jag alltid gjort, i en eller annan form, men så fort jag kommit igång med något så har jag tröttnat eller så har andra saker kommit emellan vilket gjort att träningen runnit ut i sanden. Men alltid, när jag hållit på som mest får jag höra kommentaren-
vad DUKTIG du är!! Det är ju i all välmening, det förstår jag också, men, eftersom jag är en sådan person som hoppat från den ena träningen till den andra,
vad är jag i så fall när jag inte tränar? Jag är inte ute efter att vara duktig, när folk säger det känns det som att ribban är lagd, att man inte är det om man inte presterar! Att säga att någon är duktig är för mig att undermedvetet lägga höga förväntningar på något som man kanske inte kan leva upp till. Jag tar ett exempel från barnens värld så kanske ni förstår bättre vad jag menar;
Kalle sitter och ritar, han ritar dinosaurier för brinnande livet och det har blivit allmänt känt att han är himla bra på just detta. Bredvid sitter Pelle som också så gärna skulle vilja rita likadana dinosaurier som Kalle men han kan bara inte, han som just fått upp intresset för att rita. Varje dag hör Pelle att personalen kommer fram till Kalle och berömmer honom för hans fina dinosaurier. "Vilka fina dinosaurier du gör Kalle, vad DUKTIG du är!" Det personalen i själva verket gör här är att lägga ribban för Pelle och alla andra runtom, resultatet är det som räknas! Pelle tänker då att det inte är någon idé att försöka sig på att rita dem, jag kan ju ändå inte för de blir inte alls lika fina som Kalles. Detta leder ju till att Kalle inte ens försöker, han vågar inte för han vet att ingen är intresserad av hur han tänker, bara av hans resultat! Istället skulle personalen sagt;
" Vad kul Kalle att du ritar, hur tänkte du när du ritade det här?" Då blir det istället fokus på vad just Kalle tänkte när han ritade tankeprocessen, vägen till målet och inte på att resultatet blev fint.Det jag vill säga med det här är att det viktiga inte är resultatet, att vara först, bäst, störst, snabbast osv. utan det viktiga är processen på vägen dit och att nån är intresserad och fokuserad på just det!Nu när jag spenderat det senaste året på att analysera mig själv i löparspåren har jag kommit fram till att just löpning är det som passar mig allra bäst. Det är inget jag kommer att sluta med i första taget, inget som rinner ut i sanden...Och framförallt, jag tävlar inte med någon annan än mig själv! För, det är ju klart, när man väl börjat springa olika lopp, ja då vill man hela tiden förbättra sina tider men vägen till loppen är det som är det intressanta, alltså själva träningen. Även om jag inte sa så för ett år sen. Japp, det är ung. ett år sedan jag tog löpningen mer på allvar och började träna mer målinriktat. Som första lopp hade jag siktet inställt på Midnattsloppet. Nu råkade det falla sig så att jag hittade min kära löparklubb IF Linnéa som fick mig på andra tankar och fick mig att delta i mitt allra första lopp: Premiärmilen.
När så
Mia och
Karin fick mig att ställa upp i mitt första
marathonlopp (Berlin fast det vet ni ju alla nu;) ) så tog träningen nya former. Jag hade nu introducerats i löparvärlden och var på god väg att bli en så kallad löparnörd :D (Hm, jag som aldrig någonsin skulle springa ett marathon, det var inget för mig- yeah right!!!)
Jag hade hela våren och sommaren stött, blött och nött söders gator och backar med coach Allan och coach Nisse i spetsen. Jag mötte hela tiden nya utmaningar i form av löpskolning, backintervaller, vanliga intervaller, stegintervaller och vanliga distanspass. (Ok, distanspass var väl det jag hade kört hela tiden som ensamlöpare, utan att veta om det). Jag mötte fler och fler härliga löparsjälar som jag lärde mig massor av. Tuggade på i mitt tempo, alltid på den kortare uppvärmningsrundan och alltid bland de sista i intervallerna, men vad gjorde väl det. Alltid fanns någon där och var peppande och stöttande- de fokuserade på att få mig att känna mig glad och nöjd med min träning. Jag körde mitt race och det var (och är) helt okej med de jag tränar med,
för vi har ändå alltid lika kul!
Ingen är duktigare än den andra, alla har olika mål med sin träning men det vi har gemensamt är fokuseringen på roliga, givande träningar, dvs vägen till våra olika mål!Sommaren gick och marathon närmade sig. För att få loppvana (det hade jag fått klart för mig att det är bra att ha inför tex ett marathon) sprang jag milspåret, musköloppet,
midnattsloppet, Kkjoggen och sthlm halvmarathon. Och jag tror att det var nånstans efter Kkjoggen som det plötsligt lossnade. På träningarna gick allt mycket lättare, Allan påpekade vid någon backintervall att mitt löpsteg blivit mycket bättre, att jag ser starkare ut. På uppvärmningsrundorna höll jag mig långt fram bland de jag tidigare aldrig sett skymten av och insåg att jag nu kände mig helt behaglig i ett snabbare tempo. Vad hade då hänt?
Jo, jag hade förvandlat löpningen till en hobby som jag bara ville lära mig mer och mer om. Jag tänkte inte längre på att jag tränade, bara att jag skulle iväg och ha kul! Fokus låg på träningen :D
Jag upptäckte att ju mer jag kan om denna underbara form av träning, desto bättre blir resultaten. Och just backintervaller ger snabbt bättre form och är en vansinnigt rolig form av träning särskilt med ivriga påhejare. Så får man dessutom ett naturligt löpsteg vilket i sin tur leder till ett bättre steg på flackt underlag vilket leder till att man blir snabbare. Och som jag har slitit i tantobacken och på västerbron och inne på zinken, varv efter varv. Klart det lossnar lite nån gång, men det behövs någon bredvid som ser det, för själv märker man det inte! Jag hade ett tydligt mål hela sommaren, på varje pass såg jag mig själv gå i mål på Berlin marathon!
Så sprang jag då äntligen det längsta loppet i mitt liv, ett lopp som fick mig att bara vilja springa mer. Jag blev, som Karin säger, biten av löparbacillen! Nu ett år senare tränar jag regelbundet efter ett marathonprogram eftersom jag har två marathonlopp framför mig detta år. Jag tränar för att det är kul, för att hela tiden slå mina personbästan.
Jag tränar inte för att vara duktig utan för att jag kan och vill och har ett brinnande intresse för denna värld, för processen som leder fram till alla olika mål man satt upp.
Det är viktigt att ha mål med sin träning men ännu viktigare att ha kul på vägen dit! Jag har på ett år lärt mig en hel massa löparbegrepp, hittat nya, underbara vänner, sprungit fler lopp än jag trodde jag skulle klara, pressat ned mitt personbästa på milen och lyckats skada mig och komma igen, spenderat en massa pengar på schyssta löparskor, inlägg till dem för att förhindra ytterligare skador, agerat glad hejaklack och glatts åt andras framgångar och sist men inte minst, ändrat inställningarna till distansernapå mina rundor. För ett år sen var milen en omöjlig gräns för mig att nå och det slog mig häromdan när jag pratade med en kollega om min träning att en mil, det är inget långpass. Jag fick frågan "hur långt är ett långpass, en mil eller?" Nej, minst två, svarade jag varpå kollegan sa oj, jösses! Det är inte klokt!
God hälsa och bra fysik får man ju på köpet, det är inte längre det primära, jag blir inte längre trött av att springa 10km i prattempo men kör jag tröskelpass på samma sträcka, ja då pratar jag inte men tar gärna rygg på nån snygg Linnéarygg :)Det primära för mig är att ha roligt så länge jag bara kan!!! Det är då, i just den stunden när man har som roligast, som utvecklingen sker, det är jag helt övertygad om. Med detta sagt ska jag återgå till soffan och kurera årets första förkylning, men räkna med att återse mig på banan om en snar framtid, tills dess- UT OCH HA KUL, dvs SPRING!!!
Puss & kram!
