Fartlek

Härliga underbara löpning! Nu har jag försiktigt kört ett lopp, två ensampass och två Linnéapass med mina nya inlägg i dojjorna. Idag går jag fortfarande omkring i ett lyckorus. Tisdagens backintervaller vid Münchenbryggeriet sög faktiskt inte musten ur mig utan var riktigt trevliga i det snöklädda, bitande kalla Stockholm. En rask promenad till och från jobbet dagen efter fick ge besked på hur knät mådde, fortfarande inga känningar mer än lite träningsvärk. Torsdagens träning fick bli lite av ett eldprov, är jag kvitt mitt löparknä eller skulle det ge sig till känna igen efter 45 min. löpning? Svaret skulle komma, men vi tar allt från början :D

Glad i hågen tog jag mig till Zinkensdamm och slöt upp med idel glada ansikten, både nya och gamla. 18.15 hade jag som domare gett order om start för plankanutmaningen mellan Mia och Ken. Den skulle ske inomhus. Prick 18.15 intog de sina positioner och jag startade tiduret. Vill ni veta hur det gick? Titta då genast in här!

Under tiden utmaningen pågick dök det bara upp fler och fler löpsugna vänner och när Karin & Ken, som för dagen var utsedda till coacher, instruerat oss om ett fartlekspass runt Södermalm, var vi nog uppåt 25 pers som halkade iväg i snömoddet.

Fartlek, vad är det för namn egentligen???

Nåväl, jag slog följe med I och Linda och vi tog det ganska lugnt i början. Själv tyckte jag det var lite svårt att hitta rytmen när det var väldigt moddigt överallt. Nånstans efter Västerbron hade vi i alla fall hittat rytmen så pass att vi körde åtminstone 3 fartökningar med ca 100m per ökning. Fick för mig att knät gav sig till känna ungefär halvvägs in i passet och förvarnade mina medlöpare att jag kanske måste gå en bit. Kämpade dock på och började tänka på annat och vips så infann sig den härliga rytmen. Nånstans efter Vikingterminalen blev jag plötsligt riktigt pigg i benen och sprätte iväg i ensamt majestät (efter OK från I och L som ville ta det lugnare). Det kändes förvånansvärt skönt i benen och resterande kilometrar fram till tanto körde jag 3-4 fartökningar varav den sista blev den längsta. Svaret på om mitt löparknä gett med sig fick jag nu-ingen känning!! Så jag hoppas hoppas hoppas att det är så!

Såhär dagen efter går jag omkring med ett leende på läpparna och är så glad att jag vill ut och springa igen, men man ska inte förhasta sig så jag skyndar långsamt. Eventuellt blir nästa pass ett långt sådant med TSM på söndag.

Med lite good music som i alla fall får mig att vilja göra små frivolter under löpturen önskar jag alla en trevlig helg! Stay tuned!!!