Skaffa dig en hobby!

Så sa min käre make till mig en gång för många år sen när jag ville hitta på nåt. Han sa det i all välmening, tro inget annat, men till saken hör att jag är av den mer rastlösa naturen, gillar att ha folk omkring mig och när det händer saker.

Det kan vara allt från att träffas för en fika till att gå på ett aerobicspass el ta en promenad med en kompis. Jag har alltid pysslat med någon form av träning, tennis i unga år och sedan mest gym och olika former av gympapass medan maken är helt tvärtom, gillar att gå hemma och fnula, vara ensam och pyssla med sitt.
Han tyckte väl att det blev lite jobbigt att jag bara gick hemma och trampade så han fick mig att vakna till med det där hobbysnacket ;) Det här var innan vi fick barn...
Jag var hemma ca 1,5 år med varje barn och tyckte det var jättemysigt. Började så smått med löpningen efter första barnet för att öht hitta tid att komma iväg och träna på utan att det skulle ta för mycket av familjens tid. Insåg efter andra barnet att löpningen blev någonting mer än att bara hålla sig i form. Det blev en hobby... Jag har provat på många olika sporter i mitt liv, men ingen som betytt så mycket för mig som löpning gjort och gör. Nu inser jag att den hobbyn mer och mer har övergått till att bli en livsstil. I och med löpningen sätter jag hela tiden upp mål som jag såklart vill nå och för att nå dessa krävs en hel del träning. Det är där hobbydelen kommer in, själva vägen till målet. Det är ju den som är vansinnigt rolig och något jag egentligen inte vill vara utan. Men som jag tror, i de flestas fall, kommer ens egna barn alltid före. Oftare och oftare har det blivit trixigt att hitta träningstiden. Ännu värre har det blivit nu när övriga familjemedlemmar har hittat intresse i olika aktiviteter. Då måste ju även dessa få utrymme i vardagen. Här krymper min träningstid ännu mer. Den enda kvällen jag kan träna med klubben (och den är guld värd, tro mig!) ligger i riskzonen. Utan den känns vägen till målet oerhört trist. Det som också krånglar till det är att jag inte kan få till någon träning under dagtid med det yrket jag har så det får bli tidiga morgnar- gå upp halv fem för ett kvalitetspass eller sticka iväg när hushållet är avklarat och barnen lagda= kl nio. Sen finns ju alltid helgerna och då har jag försökt klämma in ett långpass så att köra kvalitetspass tätt inpå det är inte ultimat med tanke på återhämtningen. Funderar återigen på att lägga ned löpningen, responsen från familjen är ganska sval, det dåliga samvetet gnager och jag undrar fortfarande; hur 17 gör andra familjer för att få ihop tillvaron???

Kommer jag någonsin att nå mitt mål igen???