Om hur ett par strumpor ledde till ett PB

Häpp nu är jag här igen!! :D Long time, no see, som man säger i de tuffare kvarteren eller nåt sånt ;)

Årets resa till Berlin var hur kul som helst som alltid när man åker med klubben. Att vi blev inackorderade på ett juste hostel centralt i stan gjorde verkligen inte saken sämre. Att de sedan inte hade en aning om att det skulle gå ett marathon av stapeln samma helg förvånade men de hade den goda smaken att sätta upp en lapp på hissdörrarna och be allt partyfolk att vara lite tysta natten till loppet pga löpare på hostlet. DET kallar jag service! Att vi sedan bad kocken komma upp på takterassen och hjälpa oss med grillparty för ca 35 pers efter loppet och personalen sätter upp ytterligare en lapp där de välkomnar ALLA löpare på hostlet gjorde det hela ännu trevligare! Snacka om serviceminded. Berättar inte så mycket mer om själva resan nu, det kanske kommer senare.

Jag har avverkat mitt tredje marathonlopp i livet och det inom loppet av ett år! Klart man är nöjd! Men och det finns alltid ett men! det kunde ha gått ännu bättre om det inte var så f--rbenat varmt... IGEN! Och så hade jag ju följt "Skogens" utarbetade träningsschema halva sommaren och det stora målet var ju Berlin. Alltså skulle träningen pågå fram till september men som sagt, skadorna kom mitt i sommaren. Så nesligt att dra på sig stukad fot och löparknä när jag egentligen skulle behövt träna som mest. Där gick den formtoppningen åt "skogen" ;)

Ok, nu verkar det som om jag lyckas pricka de maror som håller rekordvärme och nånstans borde jag vant mig. Ja kanske lite, men jag har långt kvar i värmeträningen. Jag som helst undviker sol och värme när det är som värst! Insåg efter sthlmmaran i våras att det är bara att bita ihop och genomföra, det finns inga genvägar!

Det jag fokuserade på i Berlin var att springa "jämna femmor". Tänkte köra 5km under 30min varje gång och det lyckades jag med i början, men det var rejält trångt och små möjligheter att gasa på så jag tog det lugnt och fokuserade på att bibehålla den fart jag börjat i. Fyllde på med sportdryck (vitargo) och vatten ung var femte km. Trots detta fick jag min första riktiga svacka redan vid 15km. Överraskad och rätt sur konstaterade jag fakta, detta hade jag inte räknat med! Trodde den skulle komma vid 25...Nåja, tog mig snabbt ur den, tryckte i mig en gel (fyfan vad äcklig men ack så välbehövlig ;) ursäkta språket!) och lyckades hålla mig på banan fram till 25 där jag kände att nästa svacka satte in på allvar. Dock dröjde det nog till 28-29 innan jag tog nästa gel (my mistake) försent, skulle ha behövt den innan 25 gissar jag! Gick nu vid varje vätskekontroll (som så här långt in i loppet kom ung var 3km fast det hade inte jag fattat, trodde det fortf. var var 4:e!). När jag till slut passerade 35 började jag springa hela tiden igen och när 40mattan var ett minne blott ökade jag, riktade blicken mot målet och bara log, hela vägen in i mål...

Jag sände en tacksam tanke till alla de som stod längs banan och hejade, till Evelina, Kattis och Patrick som stod med IF Linnéa flaggan så man omöjligt kunde missa dem, till Ingrids ena dotter som sträckte fram en välbehövligt svamp till mig redan vid 8km och till alla andra som på ett eller annat sätt hejat på oss i värmen den dagen och till mina strumpor som höll tröttheten från vaderna.

Men vänta nu, vad har ett par strumpor med detta att göra? Jo det var ju så att dagen innan, på mässan blev jag (lättövertalad som jag är) påprackad ett par kompressionsstrumpor som skulle göra hela 10 min förbättring på min maratid. Nu var det ju inte därför jag köpte dem, jag hade länge gått och funderat på ett par, så nu tänkte jag att det var rätt tillfälle att slå till! Vem kan säga nej till ett par cerisa CEPstrumpor?? Och vet ni vad? Jag förbättrade mitt PB med nästan prick 10 min! Om det var strumpornas förtjänst?? Tja döm själva men sköna är de!