Stockholm marathon 2009

Så kan jag lägga mitt livs andra marathon till handlingarna och konstatera att...det var VARMT, för jävla hett rent utsagt! Det tog nog hela första milen innan kroppen hade vant sig. En mil som var enormt slitig, mycket beroende på att jag teamade ihop mig med några tjejer från IF Linnéa. Vi som startade i samma grupp (E)hade bestämt oss för att hålla ett visst tempo och skulle försöka dra varann genom hela loppet. Nånstans på högra sidan av Valhallavägen (ljuv skugga) skulle vi plocka upp Fredrika, tyvärr hittade vi henne aldrig. Senare visade det sig att hon hade pannben nog att hålla utlovat tempo ;)
Väl ute på Djurgården började vi sicksacka för att leta skugga, en av tjejerna fick syn på nån hon kände längre fram och började dra på och då insåg jag att om vi skulle hålla på sådär så skulle jag krokna tidigt!

Försöker mig på IF Linnéas klubbsign, spegelvänt förstås ;)

Vid ca 8km tappade jag bägge tjejerna eftersom jag var tvungen att springa fram till vätskekontrollen (vilket de inte gjorde). Jag var bara tvungen att ösa vatten över huvudet och fortsatte sedan att göra det på varje vattenstation genom hela loppet. Det var helt underbart och gav ny kraft varje gång! Det gjorde inget att jag tappade bort dem, istället kändes det ganska skönt att kunna fokusera på sig själv, att hålla huvudet kallt och lyssna på kroppen. Vid slottet hade jag äntligen hittat rytmen och plötsligt hör jag någon hojta "Heja Helena!!!". Där stod mina gulliga svärföräldrar och vinkade för fullt. Jag vinkade glatt tillbaka och fortsatte mot södermälarstrand. Där såg jag IF Linnéas skylt men missade stationen. Tänkte inte så mycket på det utan fokuserade på att tänka positivt på nästa del i loppet. Snart kommer västerbron, då ska jag njuta! Väl framme vid början av bron fokuserade jag på löpsteget, sköt fram höften, kortade steget och sprang med rakt huvud upp på bron. Och nånstans där, när hela Stockholm bredde ut sig under (bredvid) en, fick jag en runners high. Hela jag rös av välbehag över att faktiskt springa maran, njöt av att det fläktade så skönt däruppe, njöt av hela grejen med att springa och blev så glad och lugn av att tänka på alla träningspass jag spenderat på den bron och runtom att jag helt glömde bort att besväras av värmen ;) Rullade nerför bron i rask takt, kollade in publiken, svängde höger och började fokusera på nästa del av banan, Norrmälarstrand. "Duschade" vid varje vattenstation, fyllde kontinuerligt på med vatten och sportdryck och vips var jag framme vid stadshuset.

Nånstans därefter visste jag att Jossan skulle stå och mycket riktigt, där stod hon och hejade så glatt att det gav energi långt in i loppet. Väl här visste jag dessutom att det inte var långt kvar till St;Eriksplan där hela min familj plus några till skulle stå. Det gav lite extra energi när jag passerat centralen och värmen gjorde sig påmind igen. I vimlet fick jag syn på Linda som verkade helt oberörd, vi småpratade lite innan jag tappade henne och började leta efter familjen. Precis i svängen in på Odengatan stod de och hojtade. Hann slänga iväg några pussar till barnen som mest såg förvirrade ut innan jag rullade vidare mot halvmaramattan. Fick än en gång syn på svärföräldrarna som förflyttat sig till Odengatan för att heja, det värmde och svängde än hit än dit och var så inne på Karlavägen. Bortåt slutet av den, innan man svänger in på Sturegatan blev vi varvade av eliten. Helt sanslöst vilket tempo de håller!! Minns att jag tänkte det och tänkte vidare att jahapp själv har man bara ett varv kvar!

Så påbörjade jag andra varvet på Djurgården, en sträcka som alla pratar om, den sträckan som är mentalt jobbig pga att den är så lång och att det nästan inte är någon publik. Som tur är upplevde jag inte detta alls, däremot var den ganska jobbig fysiskt eftersom det gick upp och ned nu. "Böljande" som Szalkai beskriver sträckan och det stämmer verkligen. Urjobbigt men efter en stund fick jag syn på två killar från klubben som jag high fiveade med, sedan döck Manillaskolan upp och därefter började vi vända in mot stan igen. Det kändes underbart att kunna fokusera på nästa del av banan, Strandvägen. En liten svacka fick jag ungefär vid skansen, där stod luften stilla, ingen skugga gick att hitta och hettan var påtaglig men sedan släppte det på Strandvägen där jag svalkade mig vid vattenstationerna.

Sprang förbi Kungsträdgården och slottet, där luften fortfarande stod still, bet ihop och svängde ned mot Södermälarstrand. Gick vid varje vattenstation, vid en stod Ingrid och hejade för glatta livet mellan vattenserveringarna. Det lyfte en mycket trött Helena något. Drog i mig sportdryck och vatten, hällde massor över huvudet och satte fart mot västerbron. Gick den lilla knixen upp, sedan sprang jag. "Västerbron andra varvet" som så många pratar om, inget särskilt tänkte jag och sköt fram höfterna :) Vips var jag förbi och nere på Norr mälarstrand. Fokuserade på att ta mig fram till stadshuset. Där fick jag syn på Jossan som fortfarande stod kvar och supportade. Fick syn på Linda som tagit en paus, lite senare berättade hon att hon var jättepigg i benen men slut mentalt. Nu var det bara sista delen av banan kvar, inte mycket alls tänkte jag och när 5km återstod sprang jag hela vägen, struntade i vattenstationerna, nu skulle jag bara framåt och till slut såg jag stadion framför mig. Leende sprang jag in och svängde höger in på löparbanorna, precis då stod hela familjen på läktaren och skrek. Tröttheten jag kännt var som bortblåst och nu spurtade jag. På andra sidan, strax innan mål stod svärföräldrarna och hejade och 10 sek senare stampade jag foten i den sista mattan, lyfte armarna och skrek YES!!!! Mitt andra marathonlopp i livet var över! Stolt, glad, lycklig och trött fick jag min medalj och stapplade ut mot en skön kväll i festligheternas tecken :)