Från soffpotatis till hurtbulle

Det är väl den mest klockrena beskrivningen av mig själv de senaste åren. Har alltid varit matglad och förtjust i sötsaker och annat skräp. Gott med en pizza och läsk framför tv:n Därför visade det sig ganska snart (när jag var yngre) genom en snabb viktuppgång på ca 10kg. Sen tillkom 5kg till av bara farten. Med 15kgs övervikt släpade jag runt i 10 års tid innan självförtroendet nådde botten. Jag fick nog och tog tag i mig själv. 6 månader senare nådde jag min målvikt, med ett bmi på 23, precis som det ska vara för hälsan. Den svårare delen av viktnedgången var att sedan bibehålla samma vikt (det tror jag alla som jojobantat vet) Hade turen att stanna kvar i ett jämviktsprogram och nu, snart 9 år och två graviditeter senare bibehåller jag samma vikt som jag kom ned till. Mitt mål då var att trivas med mig själv och få in sunda kostvanor och mer vardagsmotion i mitt liv. Målet uppnått, idag äter jag det jag tycker om och vill ha, rör på mig så mycket jag kan och har helt ändrat mitt tankesätt vad gäller kosten. Att äta så fel som jag gjorde och röra så lite på mig tror jag bidrog till mitt sätt att tänka-jag fick "dimhjärna", tog felaktiga beslut framför allt gällande mina levnadsvanor. Sjönk hellre ned i soffan med nåt gott än gick ut och rörde på mig, till exempel.

Min pappa påpekade för mig att jag aldrig gillat att röra på mig av den enkla anledningen att jag inte tyckte om att bli trött. Och vad rätt han har! Och ändå fel! Idag älskar jag att bli trött. Har aldrig tyckt så mycket om nån motionsform så mycket som löpningen. Jag försöker hela tiden tänka positivt och höja ribban. Mitt tankesätt har ändrats, jag känner mig piggare och tänker efter mer i alla situationer idag än förr då jag alltjämt hände i soffan.

I söndags var jag ute på mitt första långpass (helt enligt Szalkais marathonprogram för 4timmarsgruppen). Nästan 18km blev det och jag hade spring kvar i benen efteråt! För ett halvår sedan minns jag att jag sa till en kompis "jag kommer aldrig att springa ett marathonlopp, hua för alla skador man kan få" typ...Nu sitter jag här med en träningsmängd som jag aldrig haft förut och inser så sakta att 42km är en sträcka som jag nog faktiskt skulle kunna jogga! Så ni ser, höja ribban, lite i taget och tänka positivt "jag klarar detta, bara ta det lugnt, i prat-takt så du kan jogga hela sträckan" funkar!!!! Första steget var att klara en mil, avklarat i januari. Nu känns milen mer som en uppvärmning...Och fast jag inte skulle det från början så har jag börjat jaga mina egna tider...Jag håller på att förvandlas... från soffpotatis till hurtbulle!

Slukar marathonträningen med hull och hår och kör hela sommaren och fram till det är dags, 28sept, för 42km-Berlinmarathon.

MarathonMia sa en klok sak inför stockholm marathon; Man får dela upp loppet såhär-första milen, då är uppvärmningen avklarad, sedan är det en halvmara kvar och sista milen blir nedjogg! Så perfekt tänkt! Snacka om mental träning! Det känns som att sträckorna blir lättare att klara av och att takten blir jämn! Ska bli så spännande på lördag att få se sina klubbkompisar komma ångande på stockholms gator och vad jag ska heja! Till alla dem skickar jag positiva pepptankar klockan 14, när starten går, sedan kommer jag förmodligen att skrika mig hes av hejaklacksramsor vid västerbron när jag ser alla IF Linneare komma springande. Till deras ära tänker jag springa ett långpass på förmiddagen för att senare på kvällen ta del av allehanda löparsnack, öl, badtunna och annat gött som "eftermaranfesten" erbjuder. Nu ska jag ladda för kvällens träningspass och önskar därför en trevlig dag! Kom ihåg; man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre!!!